Jag är en ungkarl, fyllda 45 år. För många år sedan var jag gift med en fantastisk fru i 15 år. Jag säger fru, för hennes framtoning passade verkligen tillställningar och högtider. Ständigt vacker, välvårdad till det yttersta.
Hennes händer var alltid prydda med en stilfull, elegant manikyr och hon bar en mild liljekonvalldoft; huden var alltid ren och glänsande. Hennes kropp var också något alldeles särskilt rentav perfekt, skulle jag säga. Hon såg mycket yngre ut än sin ålder. Det fanns något aristokratiskt över min tidigare hustru. Klädstilen var genomgående smakfull, alltid i takt med tiden. Och hennes gång var som ett konstverk i rörelse långsamt, mjukt vaggade hon sina vackra höfter, och det glömmer jag aldrig.
Vad är det då för poäng med denna berättelse? Jo, under vårt äktenskap blev jag van vid denna sorts kvinna stolta, aristokratiska lejoninnor. Sådan var hon. Vi gick skilda vägar på grund av våra olika personligheter. Vad gör man? Det händer. Efter skilsmässan har jag inte haft något riktigt förhållande. Jag träffade diverse kvinnor på hotell och hyrda lägenheter över natten, mest för hälsans skull, som man säger. Relationen ville jag undvika, av rädsla för att det ändå inte skulle hålla när man levt så länge ihop.
Men som livet vill, bjuder ödet på sina gåvor och överraskningar. Så fick jag en oväntad gåva i form av Ingrid. En relation fanns inte alls i tankarna, men där stod hon, och vi möttes på en vernissage i Stockholm. Förstås, hon var inte som min ex-fru i perfektion, men även Ingrid hade en egen lockelse. En liten nypa aristokrati som smälte ihop med hennes vassa och intellektuella natur. Hon var sådan att man fångades inte bara av hennes utseende, utan också av hennes skarpa sinne. Och sanningen är att kvinnans intelligens är det mest attraktiva.
Vi sågs några månader. Vanligtvis kom hon hem till mig. Men så bestämde vi oss för att träffas hos henne. Jag förberedde mig noggrant, köpte hennes favoritblommor kalla en flaska fint svenskt vin, stearinljus. Jag kom hem till henne, såg mig omkring allt var elegant och vackert. Plötsligt skulle jag till badrummet. Och där blev jag förvånad.
Hennes badrum var inte fyllt med burkar, krämer, schampon, dofter. Bara lite billig duschgel och schampo. Inget mer. En sådan kvinna tar inte hand om sig själv som man borde. Håller ni med en kvinna som använder många sorters egenvårdsprodukter älskar sig själv.
Det är den sortens kvinna som man vill visa uppskattning för. Men det fanns inte hos Ingrid. Då förstod jag, hon var inte rätt för mig. Jag gick därifrån. Nu i efterhand inser jag att det är svårt att hitta en lika stolt lejoninna som min ex-fru. Då föredrar jag att vara ensam. Vad ska man göra? Så fick det bli.
