Jag var ung när jag mötte den där slyngeln. Han behandlade mig som en prinsessa, öste komplimanger över mig och spelade rollen som världens drömman. Men så snart han fått som han velat var han lika försvunnen som lösglass på en solig dag i Göteborg. Vår uppbrott krossade mig, men jag hade ingen aning om vilka efterspel det skulle få. Jag tappade hakan när jag insåg att jag var gravid. I början bestämde jag mig för att inte lita på min mamma. Men det där gick ju inte att gömma särskilt länge, särskilt inte efter fyra månader med kulmage. Till slut tog jag på mig mod och berättade hela historien för henne. Hon sprang genast och ringde pappa.
Från pappa fick jag bara anklagelser och från mamma hennes eviga önskan: Jag önskar att jag aldrig fött dig., som om det skulle hjälpa situationen.
Av ren och skär rädsla för att bli snackis i hela lilla Åmål, lyckades mina föräldrar övertala mig att göra abort, trots att det kunde ha varit farligt för min hälsa. Jag accepterade, av motvilja, men de följande dagarna grät jag så att ögonen nästan trillade ur. Jag kände mig som världens förrädare mot mitt eget barn. Jag ber fortfarande Gud om förlåtelse för det valet. Livet stod stilla för mig. Hade någon erbjudit mig att byta plats med en bortglömd sillburk i skafferiet hade jag tackat ja. Men mina föräldrar var lika oberörda som isen på Mälaren i januari. Deras enda bekymmer var vad grannarna skulle tycka.
Efter att ha andats in tillräckligt med tung atmosfär hemma lyckades jag rymma därifrån efter två år. Jag blev färdig med mina studier och byggde upp en framgångsrik karriär.
Till sist hade jag uppnått allt jag en gång bara kunnat drömma om. Allt förutom en enda sak. Familj. Det var mullvaden i grottan, det där enda som inga pengar inte ens 100 000 kronor kunde köpa. Chansen att bli mamma var sedan länge borta. Jag har träffat män, fått frierier, men så fort de snappade upp att jag inte kunde få barn var de borta fortare än ett sommarregn i Malmö. För det här har jag min kära mor och far att tacka. De tog från mig glädjen att bli mamma. Jag har varken lust att prata med dem eller ens se dem. När pappa fick en hjärtinfarkt och mamma bönade och bad att jag skulle ta hand om honom, sa jag nej. De har svikit mig och får stå sitt kast. För min egen sinnesro skickar jag ändå pengar till dem varje månad, men jag svär att jag aldrig ska orsaka min egen dotter denna smärta. Föräldrar ska stötta sina barn, inte vända ryggen åt dem när de behöver en som mest. Mina föräldrar insåg aldrig hur mycket lycka de lyckades suga ur mitt liv rätt av, som surströmming direkt ur burken.
