Astrid är sextio år gammal. Hon har två barn och bor med sin make i en tvårumslägenhet i Göteborg. Men sanningen är egentligen att hon inte riktigt bor med sin make, utan snarare har stått ut med honom i många år. Hans temperament är mycket svårt. Han är en självupptagen, stolt man med ett mycket hårt sätt. Allting hemma måste alltid vara precis som han vill, annars blir det bråk. Det är därför Astrid har valt att stå ut med honom i så många år. Tillsammans har de två barn.
Deras dotter, Ylva, har varit gift i tolv år. Hon och hennes man Oskar tog ett bolån på sin lägenhet, och det är skönt att de klarar av att betala på det. Alla extra pengar och bonusar går direkt till lånet.
De båda arbetar och har råd att fixa lånebetalningarna, klä sina barn ordentligt och ge dem en trygg uppväxt. Ylvas bror, Gustav, lever betydligt bättre än sin syster. Han äger flera lägenheter i Stockholm och dessutom ett hus ute i Skärgården. En dag ringer han sin syster med nyheter: “Mamma och pappa ska skilja sig det var mamma som tog initiativet. Lägenheten är redan såld och pengarna har delats lika. Jag har lovat pappa att ta hand om honom, och du lovade att hjälpa mamma,” säger Gustav.
“Vad menar du? Var ska hon bo? Du vet ju att vi bor trångt en tvårummare och två barn. Var ska hon sova?” undrar Ylva upprört.
“Är det jag som ska lösa det? Ska du överge din egen mamma?” svarar Gustav kallt.
“Oskar kommer inte heller gilla det här,” lägger Ylva till.
“Det får ni lösa själva,” säger Gustav och lägger på.
Gustav hade redan ordnat så att deras far fått flytta in i en av hans små ettor i stan. Han behövde inte oroa sig. Ylva bestämmer sig till sist för att ta ett nytt bolån till sin mamma. Överraskande nog blir ansökan godkänd. Lägenheten skrivs på Ylvas namn och handpenningen läggs med de pengar mamman fick från försäljningen. Sedan får Ylva arbeta ännu hårdare för att få pengarna att räcka till amorteringarna. Oskar har fortfarande svårt att acceptera hennes beslut. Han går ibland omkring och muttrar och tycker att människor i den åldern inte borde skiljas. Han säger att det hamnar för mycket ansvar hos barnen. Det känns orättvist. Vad tycker ni? Har Oskar rätt?
