Mannen hade just fått en schäfer som hette Sigge, efter en månads intensiv träning som hundförare. Den treåriga tjänstehunden, strikt och tyst, hade redan tömt tre olika hem. Först var tanken att han skulle skickas till en kontrollstation, men istället gav de honom till praktikanten. Av någon anledning ville ingen riktigt behålla honom, eftersom han alltid verkade motvillig att lyda. Vid något tillfälle funderade de till och med på att bara lämna honom i hundgården och endast släppa ut honom när det verkligen behövdes, men eftersom både jag och min man hade släkt som jobbade med hundar, bestämde vi oss för att vi kunde hantera Sigge!
Så i början, när vi skulle mata honom, använde vi till och med en snöskyffel för att sticka in matskålen i hans inhägnad.
Men, som det visar sig, har hundens hjärta också en förmåga att tina. Och så smälte Sigge. Ett år senare var han inte ens igenkännlig. Vår yngste son, Hjalmar, var bara ett och ett halvt år då. En vårdag gick vi ut på gården för att rensa upp efter vintern. Vår dotter Vilhelmina var på förskolan och vi hade tagit med oss Hjalmar. Då såg vi plötsligt en märklig scen. Hjalmar sprang runt på de fortfarande blöta rabatterna, medan Sigge tassade precis bakom honom, och varje gång Hjalmar ramlade omkull på marken, tog Sigge varsamt tag i jackan med tänderna och hjälpte honom upp.
Min man, Olof, är helnykterist. Men säkerhetschefen på jobbet gick i pension och då flödade vinet som en strid ström. Olof tog på sig att hålla vakt och stannade kvar för att vaka över chefen.
Klockan var redan elva på kvällen. Jag satt på verandan och försökte ringa Olof, utan framgång. Jag blev mer och mer orolig; tänkte att han kanske skulle försöka ta sig över kanalen, trilla i och drunkna i det tillståndet. Just som jag var på väg att rusa ut för att leta efter honom, ser jag plötsligt porten öppnas. Sigge kommer in, och Olof, halvt medvetslös, hänger i kopplet bakom honom. Sigge ledde honom rak och ärligt fram till verandan och när Olof segnade ner på soffan, satte Sigge sig tungt ner bredvid mig och gav mig en blick jag har aldrig sett en hund se så sarkastisk ut.
Och än i dag retar jag Olof om hur det var hunden som fick hem honom säkert.
