Medan mammor fyller forumen med frågor som Vad ska egentligen packas i första hjälpen-väskan? och Får jag ta med vagnen ombord?, står andra resenärer bredvid och laddar inför sina nervösa flygresor. Allting verkar så enkelt numera. Förut blev man åtminstone tillrättavisad om man uttryckte missnöje barn ska ju älskas! Men nu hör man folk prata om att införa särskilda barnsektioner på flygplanen där föräldrar och barn kan sitta för sig. Hur hamnade vi här egentligen?
Önskar dig en trevlig flygresa!
När blev det egentligen trendigt att inte pausa livet bara för att man blev förälder? Man jobbar, lever vidare socialt, går på evenemang ja, till och med reser nästan lika mycket som förr, oavsett barnens ålder. Våra mödrar hade knappast sådana möjligheter på sin tid, de tänkte inte ens i de banorna. Det är svårt att föreställa sig en mamma med bebis på restaurang i Stockholm på 60-talet. Eller ens senare. Den sortens mama hade setts som ett föremål för förvåning, vilket känns fullkomligt rimligt.
Hur mycket vi än värjer oss för det, så är det ändå stressande för både barn och föräldrar att resa långt tillsammans. Ska det funka för alla ombord krävs det att man anstränger sig. Men många vill helt enkelt inte det. Så fort semestern börjar så slappnar folk av, och låter bara barnen roa sig bäst de vill. Resten får ta smällen.
Alla vill flyga bekvämt. Ingen gillar att sitta två timmar i oväsen och stök när biljetterna kostade flera tusen kronor. Resenärer klagar ju redan på benutrymmet hur ska de då stå ut när en femåring hänger över sätet och nyfiket gungar på stolsryggen? Jag har då aldrig sett någon le mot ett sådant barn och busa tillbaka snarare tittar folk surt och tänker att någon borde ingripa.
Daghem på nedgång.
Jag har försökt vara förstående ibland. En gång satte sig en kvinna bredvid mig på planet, med ett barn som inte ens fyllt ett år, och jag kände paniken stiga. Det visade sig snart att det fanns flera syskon utspridda fram och bak, överallt med flaskor, nappar och filtar kors och tvärs över mittgången. Det saknades bara att jag blev adopterad av familjen! Allvarligt talat, det var högst obehagligt. De bad mig hålla den ena saken efter den andra, utan snälla, och en gång var jag nära att få kokande vatten från termosen över mig. Vad gör man? Jag ville nästan klättra ut genom fönstret.
En annan gång satt jag på tåget i riktning mot Göteborg. Under 26 timmar såg jag hur en mamma försökte hålla sin fyråriga dotter sysselsatt precis hela tiden. Hon gjorde sitt allra bästa för att inte störa sina medpassagerare, men resultatet blev det motsatta: Saga, kom vi går hit, Saga, vill du rita nu?, Ska vi titta ut genom fönstret? och så fyrtio minuter av högljutt ritande med alla tänkbara färger och motiv av hundar och katter. Jag visste inte om det var bättre eller sämre än barnskrik.
Hur lätt är det inte då att tänka att sådana småbarn borde stanna hemma tills de blir större? Visst, om ens barn kan sitta tyst och måla i tre timmar och somnar med huvudet mot en halvfärdig tecknad hund absolut. Men finns de barnen ens?
Och då har jag inte ens nämnt spädbarnen som skriker vid start och landning och mitt i alltihop. Förr fanns det kanske ett barn per flight, nu är det tre eller fem. Plus syskonen som springer och tjoar i mittgångarna. Man lämnar kabinen lika fort som planet kört på landningsbanan.
Jag är förresten inte någon childfree, jag har också rest med små barn. Tvingad, om jag ska vara ärlig. Jag har helt enkelt inte nerver till att ta hand om ett litet barn under semestern. Vi åkte någonstans först när mitt barn var så stor att jag kunde förklara saker tydligt och hen faktiskt lyssnade. Räkna till tio, sitta still. Det går ju även om väntan är lång utan någon målarbok. Men dagens föräldrar resonerar annorlunda; de tar med sig hela väskor med stimulerande aktiviteter, spring och lek. Det är så viktigt för barnens utveckling, säger de. Och så är det.
