Mina föräldrar har aldrig riktigt gett mig det där stödet man helst skulle vilja ha, men mina kompisar har varit som bäst när livet har strulat till sig. Man hör ju hela tiden att familjen är för evigt, men för mig var det nog mest ett talesätt med taskig verklighetsförankring. Istället var det mina vänner som ställde upp, gav goda råd och hjälpte mig när det behövdes som mest.
Allt började i högstadiet, där ett härligt gäng grabbar och tjejer snabbt blev tajta. När jag ville gå en kurs i konst (tänk akvarell, inte moderna installationer med diskborstar), så vägrade mina föräldrar att ens pröjsa för en blyertspenna. Men mina vänner, de alltså! De kom som räddande änglar fixade block och färger, och Adam, min bäste vän, lyckades till och med övertala sin storasyster (en modeskapare i Stockholm, såklart) att undervisa mig ett tag helt gratis! När studenten närmade sig, såg mina föräldrar ut som om de hellre ville tapetsera om garaget än satsa en enda krona på mitt firande. Kompisarna räddade festen fixade extrajobb, tog hand om syandet av klänningen, sminkade, satte hår, och såg till att allt inte blev en total katastrof.
När jag sedan kom på den briljanta idén att byta universitet från Luleå till Uppsala blev det ramaskri där hemma. Ultimatum utropades: plugga där vi säger, eller bekosta allting själv. Ingen press. Men återigen visade kompisarna sitt rätta hjärta: de lät mig bo inneboende, hjälpte mig med nudlar och knäckebröd när det var kris och peppade mig att spara ihop de sista kronorna i kvittorullar för att klara terminsavgiften.
Genom alla svängar i livet har mina vänner alltid varit där de har bidragit till bolånet, ställt upp när det var dags att tapetsera om eller skura badrummet, och kommit med soppa när jag låg hemma med influensa och tyckte synd om mig själv. Familjen, ja Föräldrar och brorsa inte så mycket som att en gång erbjuda sig slänga ut soporna när jag legat platt som en pannkaka.
De hävdar envist att släkt är bäst, men det är fyra år sen vi sist pratade, och det gör varken till eller från för min del. Behövs ingen långanalys här mina vänner är min riktiga familj: alltid med en öppen famn, ett öra att lyssna och precis den där extra skjutsen när det går trögt. Min familj är alltså sex pers fyra från högstadietiden och två från universitetet. Och jag är evigt tacksam över att ha fått just dem på min sida.
