SLÄPVAGN

SLÄPVAGNEN.
Niklas var så innerligt trött på eviga utekvällar, flyktiga förälskelser och ändlösa dejter, att han när han mötte den jordnära, glada och kloka Moa förstod detta är något annorlunda.
De gick på café, lyssnade på gatumusiker vid Drottninggatan, pratade om hans framgångar på jobbet och hennes passion för modern svensk poesi.
När de upptäckte att båda föredrog gubbröra med äpple, slog de fast: nu måste det gå vidare.
Platsen för detta rusande förhållande blev Moas lägenhet i Södermalm, dit hon bjöd honom på middag.
Niklas tog på sig sin bästa skjorta, rakade sig, lärde sig några märkliga dikter av någon av Moas favoritpoeter, köpte blommor och en bra flaska vin från Systembolaget.
Han gick dit med lätt hjärta, helt bekymmerslös.
Niklas kände på sig att allt skulle falla på plats i kväll.
Hans självsäkerhet kunde mäta sig med en bortskämd katt som självsäkert går till matskålen femton gånger om dagen.
Kvällen hade knappt börjat, men allt var in i minsta detalj uträknat och förutsägbart allt, utom frasen: “God kväll, jag heter Stefan.
Mamma duschar, du kan gå in.”
Niklas frös till.
Framför honom stod ett kantigt pojkansikte med vuxna drag pojken räckte fram en hand stor nog för att helt täcka Niklas huvud.
Först tänkte Niklas att han måste ha gått fel, men då nös Stefan högt och märkligt, med näsan ihopklämd och stängd mun, precis så som Moa hade gjort tidigare, och all tvekan försvann.
Niklas humör rasade, vinet kändes surt och blommorna dog nästan i handen redan i hallen.
Han klev in och hann se Stefans sneakers han skulle kunna dra dem utanpå sina egna skor och ändå drunkna i dem.
Moa räckte knappt honom till bröstet.
Niklas tänkte med ett sting av avund, att det är synd att kvinnor inte kan göra så med guld.
Ger du henne en ring, och om tio år är det ett helt armband.
Inte illa som investering.
Medan han funderade, styrde han stegen till köket där bordet stod dukat och Stefan bytte gardiner, utan att behöva stol.
“Fem minuter, så kommer jag ut!” hördes ur badrummet.
Fem gånger fem minuter senare öppnades dörren och Moa klev ut, gracefullt, i aftonklänning och med sminket lysande på ansiktet.
Blicken föll direkt på Niklas sura nuna.
Allt pirr var som bortblåst.
Tyst la hon upp mat till sig och gästen, hällde vin och började äta utan att vänta in honom.
“Varför sa du aldrig att du har barn?” mumlade Niklas, sårad.
“Blev du rädd för släpvagnen?” suckade Moa med ett snett leende.
“Släp?
Det där är ju snarare hela X2000-tåget.”
“Stor, va?
Han ärvt det av sin far.
Farsan är från Norrlands inland, ännu längre än Stefan.
Han brukade gå barhänt på björnjakt.”
“Och var är han nu då?” svalde Niklas.
“Turnerar, tillsammans med den där björnen.
Han lämnade oss för rampljuset.
Ibland skickar han brev, men ärligt talat, ibland tror jag att det är björnen som skrivit bättre stil, bättre samvete.”
“Hur gammal är han?” nickade Niklas mot hallen.
“Fjorton, precis fått sitt första ID-kort.”
“Med våld?”
“Väldigt roligt.”
De åt i tystnad.
Pratet ville inte lossna.
“Kan jag ta lite mer kött?” räckte Niklas fram tallriken.
“Gillar du?”
“Ärligt, jag har aldrig ätit godare.
Vad är det?”
“Älg.
Stefan har lagat.”
“Se där, en talang.”
“Fick han från farsgubben, ihop med någon sliten kokbok, en uppsättning knivar, fiskespön, en båt och en massa gammalt skräp, som lämnades kvar.”
“Båt?” dreglade Niklas nästan.
“Japp, den står nere i källaren.
Alltså den är där ibland, ofta ute.
Stefan är tokig i fiske.”
Plötsligt vibrerade Moas telefon och hon försvann med ett snabbt “ursäkta” in i vardagsrummet.
“Dags att börja fundera på att dra hem”, tänkte Niklas.
Inte mycket kvar att hämta här.
“Måste fråga dig en sak…” Moa återkom, lite stressigt.
“Det har hänt en grej på jobbet, en vattenläcka.
Skulle du kunna sitta barnvakt åt Stefan ett par timmar?”
“Jag?
Med Stefan?
Varför?”
“Han är ju minderårig.
Mycket kan hända, tänk om någon ringer på eller nåt…”
“Rädd att han blir bortrövad?”
“Kolla här”, skiftade Moa ton, “jag betalar dig både för att du slösade bort kvällen och barnvaktandet, och sen ringer jag aldrig igen, okej?”
“Och vad ska jag göra med honom då?”
“Ni är ju killar, prata om era grejer.”
Niklas hann inte ens svara innan Moa for ut genom dörren.
Han satt uttråkad kvar i köket, sänkte telefonens batteri till noll, åt upp älgen, drack slut vinet och Moa kom inte tillbaka.
Vid Stefans dörr hörde han välbekanta ljud inifrån.
“Nej, det kan inte vara sant”, tänkte han och knackade på.
“Det är öppet.”
Niklas smög in.
Blicken föll direkt på en stor trätavla på väggen, pepprad full med knivar och pilar.
Men väggen var hel prickskytten missade aldrig.
På skrivbordet snurrade en vinylspelare, från högtalaren strömmade lågt musik av Europe, Niklas favoritband.
Stefan satt och plockade med fiskedon.
Niklas sneglade på resten av rummet.
Pokaler radade upp sig ovanpå garderoben, boxningssäck hängde från taket och en rykande färsk spelkonsol låg vid TV:n.
“Du lever bra, du”, visslade Niklas av avund.
Sån här ungdomslya hade han själv bara drömt om.
“Jag jobbar på sommaren”, svarade Stefan.
Niklas skämdes direkt.
Han såg redan Moa kämpa för att mätta sin avgrundsdjupa son, men ungen fixade ju allt själv.
“Har du laddare till telefonen?” visade Niklas telefonen.
“Vid järnvägen”, pekade Stefan.
“Järnvägen?” Niklas spärrade upp ögonen och såg mitt i rummet, en helt uppbyggd modelljärnväg med tåg, landskap och station.
“Du har byggt allt själv?”
“Japp.
Köper nya delar lite då och då, ska bygga ut med en våning till och några broar.
Fick en låda räls nu, men inte hunnit montera.”
Niklas kände värmen forsa mot kinderna.
“Får jag köra ett varv?” frågade han Stefan.
“Visst, bara ge mig en minut”, sa killen, reste sig som en bjässe och korsade golvet med ett kliv.
***
Moa var tillbaka en dryg timme senare.
Hon var säker på att Niklas redan dragit, och smög in till sonens rum där satt Niklas och Stefan, djupt försjunkna med rälsbitar, nästan omöjliga att avgöra vem som var yngst.
“Niklas, dags att dra hem”, viskade Moa.
“Men ma…
förlåt, vad är klockan?”
“Halv elva”, gäspade Moa.
“Jag ska upp tidigt, ännu mer översvämning på jobbet imorgon.”
Hon följde Niklas till dörren, pussade honom på kinden och räckte fram en sedelbunt.
“Jag tar inte pengar av kvinnor”, snäste Niklas.
“Okej.
Tack för att du passade mitt släp.”
Han log snabbt och försvann i natten.
***
“Hej, du…
jag tänkte om jag kunde komma förbi igen?” ringde Niklas några dagar senare.
“Vet du, jobbet slukar mig, har inte ens tid för relationer, och sist var ju inte direkt…”
“Men Stefan då?
Kan jag träffa honom?”
“Stefan?” Moa blev förvirrad.
“Ja.
Kanske vill han hänga, spela nåt?
Jag köpte just ett nytt spel till hans x-box.
Vi håller oss ur vägen och du får jobba i fred.”
“…Okej.
Kom du bara.”
Den kvällen kom Niklas, nu helt förändrad.
Borta var skjortan, parfymerna, vinet och de där övertända blängarna.
Istället bar han en svart t-shirt med Kent-tryck, ryggsäcken proppfull av chips och läsk, och ansiktet sken av en tonårspojkes enfaldiga lycka.
“Bara håll det tyst, jag har videomöte två timmar snart”, mötte Moa honom i morgonrock med ansiktsmask och intensiv doft av lök från köket.
Niklas nickade och gick i väg till Stefans rum.
Samma kväll fick Moa nästan slita isär Niklas och Stefan: de hade fastnat i het debatt om Roy Andersson kontra Ruben Östlund, och var på väg att avgöra tvisten i ett sex timmar långt filmmaraton.
Moa lyckades dock förklara att de båda hade usel filmsmak och förpassade Niklas mot dörren.
“Glöm nu inte att köpa masken till gäddan på lördag!” ropade Stefan.
“Vad för mask?” såg Moa strängt på Niklas.
“Vi hakar på gäddfiske.
Jag sa till Stefan att jag vet en liten butik med grymt bra beten.
Så länge sedan jag fiskade.”
“Ni verkar bli riktigta kompisar.
Och med mig då, vill du aldrig umgås?”
“Häng med du också, så fixar du mackor!”
“Jasså, inget bättre att göra?
Gå då på ert fiske”, log Moa och jagade ut Niklas.
“Barnet får ju sysselsättning!”
***
Månaden gick.
Moa försvann i jobbet, ingen tid för kärlek.
Däremot hann Niklas och Stefan bygga färdigt järnvägen, åka till Vättern för kräftfiske och brygga svagdricka enligt Stefans ärvda receptbok.
Stefan lärde Niklas hitta rätt bland blåbärsriset i skogen, medan Niklas lärde honom raggningsknep och hur man bjuder ut en tjej.
Allt var oväntat stilla och tryggt, tills en sen kväll dörren plötsligt började bulta så taklamporna skakade.
Moa öppnade, det doftade björnkött i tamburen, och på tröskeln stod hennes exman, Stefans far.
“Jag har tänkt igenom allt”, sa han och gick ned på ett knä.
Ändå var han ett huvud högre än Moa.
“Potap och jag är trötta på turnélivet.
Jag har sparat ihop, vi flyttar tillbaka till byn.
Du kan sluta jobba.
Stefan och jag ska fiska och jaga.
Vi ska leva gott.”
“Haha!
Tio år senare.
Har björnen också börjat längta hem?”
“Nja…
egentligen sålde han sig till SF och stack utan att säga till, den där luringen.”
“Så du blev blåst”, korsade Moa armarna.
“Oavsett, nu vill jag…”
Samtidigt steg Niklas ut i hallen i Moas t-shirt:
“Moa, jag tog din tröja, spillde ner min när jag målade om ångloket…”
“Kommer någon någonsin avsluta en mening i denna lägenhet?” suckade Moa.
“Vem är det där?” muttrade exmannen, med knuten näve siktandes mot Niklas.
“Det där är…” Moa tvekade, visste inte vad hon skulle säga.
Då rusade Stefan ut, vred pappans arm i en wrestlingrörelse och tryckte honom mot väggen.
Fadern tjöt till.
“Det är släpet!” väste Stefan.
“Stefan!
Pappsen!
Vad menar du?” stönade pappan, vriden i smärta.
“Bara släpet som hjälper oss att dra allt du lämnat kvar.”
“Men…
jag har ju inte lämnat nåt”, viskade mannen, och förstod plötsligt själv vad han sa.
Niklas och Moa tryckte sig intill varandra i ett hörn och såg på duellen.
“Okej, släpp,” gnällde pappan.
Stefan lättade greppet.
“Du är stark, ser jag.
Redo för vildsvinsjakt”, sa pappan, knådande sin arm.
“Får jag i alla fall ta honom med på jakt i morgon?
Få tid med min son, kanske laga nåt?”
Moa visste varken ut eller in.
Hon såg på sitt ex, på Niklas, och tillbaka.
“Jag förstår”, nickade Niklas.
“Jag drar väl då.”
“Förlåt…”
***
Nästa dag gick far och son ut tidigt och Stefan kom hem sent på kvällen.
“Var är din pappa?” frågade Moa oroligt.
“Han gick”, mumlade Stefan.
“Bara…
gick?”
“Nja, med vildsvinet.
Han lastade det i släpvagnen och körde iväg för att träna.
Ny partner för showen.
Körde mig till stan, sen drog han.”
“Herregud, jag är verkligen naiv”, slog Moa sig i pannan.
“Jag måste ringa Niklas.”
“Behövs inte, han skjutsade hem mig.
Vi sa hej då.
Han lovade kika förbi i morgon.
Men du glömde ju telefonen hemma!
Hur visste han var du var?
Han sa att han följde efter oss.
Ville vara säker på att vi jag och du hade det bra.
Sa han så?
Ja.
Och så sa han också att han har hakat på oss och aldrig vill släppa taget.Moa stod länge kvar i hallen och såg ut genom fönstret, ned på Södermalms blanka kvällsgator.
Någon stans där ute gick Niklas, troligtvis vilse bland björnbärsbuskar och sena tunnelbanor.
Hon log, ett verkligt leende, första gången på länge.
Stefan gick förbi, släpade på sin nya beteslåda.
Vill du hjälpa till med järnvägen? frågade han, för första gången någonsin.
Vi behöver en station till.
En…
mellanlandning.
Moa torkade bort mascaran med handryggen.
Ja, det vill jag.
Och du, nästa gång du ser Niklas, säg att han kan flytta in med hela sitt stationshus om han vill.
Stefan nickade, allvarligt, och log snett.
Sedan satte de sig på golvet.
Modern, sonen, och mellan dem en ledig plats för någon som alltid skulle hålla sig inom räckhåll aldrig riktigt framför, aldrig riktigt bakom.
Bara som ett lagom litet släp.
Utanför började regnet falla, mjukt mot rutorna, som om någon rullade ut en ny, glänsande räls genom staden.
Och någonstans närmare än Moa trott, stannade någon i svarta Kent-tröjan, fiskespö och drömmar i bagaget, och visste att ännu ett varv på färden just hade börjat.