Min mamma kämpade mot cancer under många år. När hon var 27 och pappa var 31 gick hon bort. Vi var tre i familjen jag var yngst och ännu inte fyllda två år. Pappa insåg att han behövde hitta en hustru, eller snarare en mamma åt oss barn, för att han inte klarade av allt själv. Sex månader senare vände han sig till en bekant kvinna och bad henne om att få hennes dotter. Utan att tveka gav hon honom sin välsignelse. Så kom vår nya mamma, Linnea, till familjen. Hon var då 21 år gammal.
Linnea tog genast hand om hemmet hon satte allt i ordning. För egna pengar köpte hon tyg och sydde skoluniformer till två av oss. De äldre barnen började kalla henne mamma med en gång, men det gjorde inte jag. Det tog tid för mig att acceptera henne, och det var svårt för oss båda. Jag hade svårt att uttrycka mig och att knyta an. Vid ett tillfälle visade jag Linnea att min första mammas hår alltid var uppsatt i en låg knut, och därefter bar hon själv sitt hår så.
Ändå kallade jag henne inte mamma. Pappa kom på ett knep. Linnea bakade min favoritpaj, och hela familjen samlades runt bordet. Alla kastade sig över pajen, men jag fick inte smaka förrän jag sa att Linnea var min mamma. Tre år senare fick Linnea sitt första barn, vårt fjärde syskon. Då började det bli tufft för oss. Pappa kunde inte hitta jobb inom sitt yrke och började arbeta på ett lantbruk, och mamma tog jobb där också. Fyra år senare föddes vårt andra gemensamma syskon.
Linnea har aldrig gjort skillnad mellan oss vi har alltid varit hennes barn, oavsett ursprung. Efter fem år blev hon sjuk, samma sjukdom som min biologiska mamma hade haft. Vid det laget studerade mina äldre syskon på universitet i Göteborg. Mamma låg på sjukhus, och jag hälsade på henne dagligen. Hon upprepade för läkarna att hon inte fick vara sjuk eftersom små barn väntade hemma. Och Linnea besegrade sjukdomen.
Vår glädje visste inga gränser. Hon led mycket, men var starkare. När livet tycktes ordna sig började vi förlora våra närmaste. Sex månader senare skulle hennes första son gifta sig. Dagen före bröllopet försvann han. På den trettiosjätte dagen av sökandet hittade man honom, och han blev begravd. Efter det flyttade jag hem till mina föräldrar jag ville inte lämna mamma ensam.
Efter honom gick pappa bort, därefter min äldre bror, och senare Linneas yngsta barnbarn min lillasysters son. Familjen råkade ut för en bilolycka, och bara hennes son blev skadad. Det är ofattbart för mig hur Linnea, trots all smärta och sorg, kunde behålla sin värme, mildhet och kärlek. Hon har uppfostrat fem barn, tagit hand om sina barnbarn, och nu har hon två barnbarnsbarn.
Varje morgon stiger hon upp tidigt, städar hela huset och slår sig ner med stickningen för de små. För oss barn är det en ära att vara med henne när vi är lediga. Trots sin ålder har hon alltid något att berätta hennes kärlek räcker åt oss alla.
Jag har lärt mig att livet kan vara brutalt, men en människas godhet kan överleva allt. Linneas styrka och ömhet är min största inspiration.
