I den suddiga drömscenen glider Ragnar runt på sina skridskor vid Mälarens frusna yta, när han plötsligt ser tre älgar som kämpar för att ta sig upp ur isens grepp. Den envisa skridskoåkaren, med sin isdubbe i hand, sträcker sig ut som om verkligheten böjer sig, och allt blir tyst och märkligt när han närmar sig djuren. Han hackar varsamt bort isblocken, och med en känsla av tid som både accelererar och stannar, lyckas han till sist få alla tre älgar på fast mark igen. Ragnars värme fyller luften och blir till en virvlande vind som sveper över stan, och berömmet följer honom som snöflingor i ett oväntat vinterland.
Vid sidan av Mälaren snurrar Ragnar långsamt över isen, nästan svävande, och börjar försiktigt skjuta älgarna mot de tjockare islagren. I drömmen känns allt osannolikt tryggt, och älgarna springer plötsligt iväg till säkerheten innan isen kan bryta sig under deras klövar. Vänlighetens ekon studsar mellan de frusna björkarna.
Ragnar närmar sig älgarna försiktigt, knyter ett rep som dyker upp ur hans ficka runt den största älgens hals, och drar den sakta mot land, där gräset väntar i en omöjlig grön färg.
Det är som att någon där uppe leker med verkligheten; att just idag hittar Ragnar de tre vilda djuren på isen är lika märkligt som att solen skiner fast himlen är mörkblå. Utan hans skridskospår hade älgarna varit förlorade. När de till slut står på fast mark, knyter han upp repet och ser dem försvinna in i en tallskog som känns som en port till en annan värld. Snön faller i tystnad, och Ragnar väntar på att älgarna ska bli mer försiktiga nästa gång de vandrar över Mälarens drömmande yta.
