Jag var hemma hos Lovisa när hennes pappa plötsligt dök upp. Han hade med sig matvaror och hittade oss i vardagsrummet. Genast höjde han hakan och visade tydligt att han inte uppskattade min närvaro. Lovisa tog med honom till köket, men jag hörde hur han muttrade högt om att han inte tyckte om mig och kallade mig lantisen som försökte få tag på Lovisas lägenhet. Han sa att han hade sett mig gå runt huset flera gånger. Det lät nästan som om han misstänkte mig för att vara någon sorts stalker.
Det som förvånade mig mest var att Lovisa höll med sin pappa och sa att vi bara jobbade tillsammans några gånger i månaden på universitetsbiblioteket det var därför vi hängde ihop. Men sanningen är att vi varit tillsammans i två månader, och jag hann bara säga till Lovisa att bara för att mina föräldrar har ett hus i utkanten av Stockholm betyder det inte att jag är från landet. Vi bor väldigt nära stan, har ett fint tvåvåningshus och min pappa driver eget företag. Visst, jag kör ingen dyr utländsk bil och jag ropar inte högt om att jag kommer från en välbärgad familj, men jag tycker att det är bättre så. Annars stöter man bort personer som Lovisa och hennes familj.
Min mamma brukade alltid säga att jag aldrig skulle prata om pengar eller status, för den jag älskar bör inte bry sig om sådant först och främst. Och den personen borde aldrig skämmas för mig, även om jag inte ser väldig rik ut vid första ögonkastet. Det är bättre att visa sitt sanna jag, för då lär man sig vilka människor som verkligen betyder något de som ser bortom ytan och uppskattar dig för den du är.
