Min man och jag har bott tillsammans i tio år. Vi har en fantastisk familj, som många säkert skulle kunna vara lite avundsjuka på. Men på sistone har det dykt upp en del konflikter. När barnen kom in i bilden fick vi verkligen lära oss att leva på ett helt nytt sätt.
En dag märkte jag att barnens leksaker började försvinna. Och det var inte några billiga småprylar heller. Först förhörde jag barnen, rotade igenom hela lägenheten, men leksakerna var spårlöst borta. Mystiskt, eller hur? Min man letade också men resultatet blev lika magert.
Min svärmor är en riktig stammis hos oss. Hon älskar att leka med barnbarnen. Oftast fikar vi, och sen går hon in till barnrummet. Men den här gången hoppade hon bara förbi i en sekund och stack sedan direkt hem.
Och gissa vad? Ytterligare en leksak försvann. Jag grillade hela familjen, men alla hävdade att de lekte med något helt annat. Då kom min son på att farmor hade hållit i leksaken, och sedan stoppat den i sin väska när hon gick.
Min man bestämde sig för ett samtal med sin mamma.
Några dagar senare hade vi gäster över, och glömde hela saken. Men vi blev påminda när svärmor gick hem tidigt och en ny leksak stack upp ur hennes handväska.
Jag krävde en förklaring. Jag ville bara tvätta dem! svarade hon, mer eller mindre trovärdigt.
Nu blev det tydligt att det där med tvättandet var lika genomskinligt som gryningen i maj. Efter lite press erkände hon att hon tog med leksakerna till sin syster-dotters son. Tydligen har syster-dottern inte råd med sånt, så farmor ville göra honom glad.
Vi snackade om det och hon lovade dyrt och heligt att sluta. Trots det försvinner leksaker fortfarande. Min man hamnade till och med i bråk med sin egen mamma om att hon stjäl och skänker bort barnens prylar.
Nu har det gått så långt att barnen själva märkte det. De bad farmor att sluta komma, eftersom hon snor deras leksaker. Och varje gång hon vill hälsa på börjar vi hitta på miljoner ursäkter för att slippa.
Ja, hon får faktiskt skylla sig själv.
