“Ung dam, sätt ditt barn i knät,” röt en stor kvinna i femtioårsåldern till mig. För övrigt hade jag köpt min son en egen plats på bussen och betalat 950 kronor för det.
Den där dagen skulle jag ta min son, Arvid, till hans mormor i Uppsala. Arvid är stor i kroppen, trots att han bara är fem år, och i familjen ses han som en liten vuxen. Alla behandlar honom med respekt och vi köper alltid en egen biljett åt honom när vi åker buss; dessutom är han lång och tung, det går inte att ha honom i knät. Både jag och han skulle känna oss obekväma, och hans skor skulle riskera att smutsa ner andra passagerare om han satt i mitt knä. Det är helt enkelt bättre för alla om Arvid får sitta själv.
Just den dagen satt Arvid vid fönstret medan jag hade platsen bredvid. Vi tog platserna längst fram, så att vi enkelt kunde hoppa av när vi kom fram vi skulle gå av före de andra passagerarna. Jag hade berättat för chauffören att jag även köpt biljett för Arvid, så ingen annan skulle sätta sig där.
Vi lämnade Stockholm och körde ut på vägen mot Uppsala. På vägen blev bussen stoppad av en kraftig kvinna som stod och väntade vid hållplatsen. Det fanns fortfarande lediga platser längre bak, så chauffören stannade. När kvinnan steg ombord (det finns inget bättre sätt att beskriva det), svajade bussen och flera passagerare såg förvånade ut när hon klättrade in i bussen. När hon väl fått igen dörren och satt sig till ro, kunde man höra chauffören sucka tungt. Bussen började rulla igen och kvinnan närmade sig platserna där vi satt.
“Du, flicka, sätt ungen i knät,” sa hon till mig, irriterat. Jag svarade lugnt att jag har betalat för Arvids plats och att han skulle få sitta där själv. Chauffören stödde mig och sade till henne att det fanns lediga platser längre bak. Kvinnan muttrade vresigt om att hon minsann alltid skulle ha en plats vid fönstret, och att vi kunde byta platser istället. Hon åkte denna linje ofta, hävdade hon, och brukade alltid sitta framme vid fönstret.
Jag stod på mig, och bussen accelererade. Kvinnan stod kvar bredvid oss, vägrade gå bakåt. Inombords kokade jag, men ville inte skapa drama inför Arvid. Vi började prata om vad vi skulle göra hos mormor, och försökte ignorera kvinnan. Hon blev ännu argare av vårt lugn och ropade: “Flytta på pojken, låt mig sitta, fattar ni ingenting?” Jag svarade lika lugnt som tidigare jag hade betalat för platsen och vi satt där vi ville, vi var ju först. Det fanns ingen platsbokning på bussen.
Chauffören körde vidare och verkade van vid sådant här bråk. Först struntade de andra passagerarna i tumultet, några hade hörlurar, andra sov. Men efter ett tag började folk höja rösten: “Du, gå till en tom plats!” “Här får man inte skrika. Kvinnan vägrade röra sig, och påstod att det var för jobbigt för henne att gå längre bak, trots att alla insåg att hon bara ville ha platsen bredvid oss.
Stämningen blev allt mer uppjagad i bussen. Och plötsligt hände det mest oväntade chauffören stannade bussen. Han klev ut ur förarhytten, gick bak och tog kvinnans väskor och lade dem utanför bussen, och så visade han henne på ett bestämt men vänligt sätt ut. Den häpna kvinnan hann knappt protestera innan han satt sig bakom ratten och körde iväg. Tystnad rådde i bussen.
Vi samlade ihop pengar bland oss och gav chauffören för den förlorade biljettintäkten han blev glad och lovade att aldrig ta emot den besvärliga kvinnan igen, eftersom hon alltid bråkade med alla.
När vi kom fram till Uppsala, slog det mig: Oavsett hur man ser ut eller vilka vanor man har, är det bättre att visa respekt och förståelse för varandra. Livet blir enklare om man ser till allas bästa, och ibland räcker det att stå upp för sig själv och för ordning, så att resan blir trevlig för alla.
