Det var en av de där gamla helgerna då jag äntligen hade en verklig ledig dag hemma, och jag höll på med hushållssysslor i lägenheten i Göteborg. Plötsligt ringde en bekant, och utan vidare meddelade hon att hon och hennes son skulle komma över på fika. Hur jag än försökte ursäkta mig och förklara att jag höll på att storstäda, tycktes hon inte höra alls.
Tio minuter senare stod de i hallen hos mig. Jag var inte särskilt glad över att lilla Emil var med, för han brukade vara rätt livlig, nästan ostyrig.
Vi satt i köket och drack kaffe, medan min väns son såg på barnprogram. Plötsligt hördes ett förfärligt dån från vardagsrummet. När jag tittade in såg jag att akvariet var krossat, glas och vatten överallt, och fiskarna låg spridda över hela mattan. Vattnet hade runnit ut mot alla skrymslen.
Min vän kastade sig genast mot Emil för att se om han hade gjort sig illa, men jag började torka upp vattnet med gamla handdukar jag ville ju inte att grannarna under skulle få fuktskador. När jag fått undan det grövsta sade hon att de måste gå hem.
Kan du inte hjälpa mig att bära mattan till tvätten? frågade jag försiktigt.
Nej, Emil är så rädd, vi måste lugna honom, svarade hon snabbt.
När jag undrade varför Emil varit vid akvariet, sade han att hans pappersflygplan landat där, så han försökte plocka upp det. Lustigt nog fanns inget papper någonstans, men Emil pekade mot bokhyllan och sa att han tagit det där. Då insåg jag att han gjort planet av mitt gamla vigselbevis.
Det är väl bara att fixa en kopia, sa min vän. Det är inget att bli upprörd över.
Javisst, varför skulle jag bry mig? Jag får köpa ett nytt akvarium, ansöka om ett nytt vigselbevis, och betala grannen för fuktskadorna. Men som om det inte räckte, fick jag dessutom höra att det varit mitt eget fel jag borde inte ha haft vigselbeviset så synligt.
När de gått över till sitt hörde jag av mig till grannen för att försäkra mig om att allt var okej. Efter lite mer städning låg jag trött på soffan. Senare på kvällen fick jag ett sms från min vän: hon tyckte att jag skulle betala henne 600 kronor, eftersom de gått till en psykolog på grund av Emils rädsla.
Jag svarade inte. Jag blockerade bara numret. Och sedan dess undviker jag noga att visa varken akvarium eller papper och är försiktigare med vem jag bjuder på kaffe.
