Jag var bara fem år gammal, men jag minns den dagen som om det vore igår. Pappa hade läst något på mammas mobil, ett meddelande till hennes väninna där hon berättade att hon fortfarande träffade sin rika pojkvän. Det hände tydligen sällan. Pappa tjänade väldigt lite då, han slet i sitt arbete för att köpa saker åt oss som vi kanske egentligen inte behövde, men mamma ville att vi skulle ha det bra hemma. Men lönen räckte knappt till.
Hur vågar du rota i min mobil? skrek min mamma, väl medveten om att bästa försvar är anfall. Din lön räcker inte till någonting. Tror du maten bara hamnar här hemma av sig själv?
Teven är min! svarade pappa snabbt.
Den är din också!
Ja, sa pappa, den är din också. Och köttet, och… och Gustav. Jag tar allt med mig. Jag blev rädd. Tidigare hade deras gräl inte direkt rört mig, men nu var det som om jag plötsligt kastats rakt in i stormens öga.
Djävulen! Inte Gustav! Ja, Gustav är alltså jag.
Men det var pappa som tog med mig därifrån den dagen. Varför skulle min mamma behöva slåss för mig mot en storvuxen man? Pappa tog mig till kolonilotten, lyfte upp mig, matade mig och lekte med mig. Egentligen hade han alltid varit den av mina föräldrar som umgicks mest med mig. Den vintern minns jag särskilt. Jag stod framför mamma i min nya vinterjacka med fuskpäls: Gråt inte, mamma, jag kommer och hälsar på dig snart, sa jag lugnt med min lilla barnröst. Mamma kramade mig krampaktigt och pappa gav mig bara en enda blick, som för att säga att nu var det dags. Han ställde sig vid ytterdörren och sa: Vi ses i tingsrätten!
Jag tror att både mammas och pappas liv egentligen blev bättre efter skilsmässan. Strax därpå träffade mamma en ny man och glömde bort mig ett tag. Pappa kastade inte heller bort någon tid: han blev ihop med Alexandra, dottern till en rik fabriksägare från Göteborg. Ibland fick jag vara hos mamma några dagar, men hon och pappa pratade aldrig med varandra. Pappa förlät henne aldrig, inte ens långt efteråt.
Flera år gick. När jag var fjorton hände flera stora saker på en gång: mamma blev gravid igen, och pappa hamnade i fängelse. På väg hem från sitt jobb hade han råkat hamna i ett slagsmål på stan. All skuld lades på pappa, och han dömdes till strängaste straffet.
När han tog farväl av oss sa han: Ta hand om varandra. Alexandra och jag försökte smälta domen tillsammans. Vi höll ihop, hjälpte varandra genom vardagen.
En kväll ringde det på dörren. Alexandra stod i köket och lagade middag, så jag gick själv för att öppna. Utanför stod mamma. Packa dina saker, Gustav, nu ska du följa med mig hem, sa hon utan att hälsa.
Gustav, vem är det? ropade Alexandra medan hon kom mot hallen.
Jag är här för att hämta min son, sa mamma vasst. Alexandra försökte lägga en hand på hennes axel och bjuda in henne, men mamma slog undan Alexandras hand och grymtade: Försiktigt, jag är gravid! Jag visste hur ont det gjorde i Alexandra att höra det där att inte kunna få barn hade alltid varit hennes ömma punkt. Men Alexandra samlade sig snabbt, log stelt och bjöd ändå in mamma. De satte sig vid köksbordet, medan jag gick in på mitt rum.
Monica, förstå mig, sa mamma så högt att jag hörde inifrån rummet. Gustav är min enda släkting nu, den enda som förstår mig. Jag klarar mig inte utan honom. Han är allt jag har, du har ju allt annat. Jag vill att han bor hos mig medan hans pappa är borta. Hon grät.
Jag stod inte ut längre. Det känns som om ni delar upp mig, som en ostbit. Tänkte ingen av er fråga vad jag själv vill? Kanske har jag redan bestämt?
Tycker du det är moget att manipulera ett barn med gråt? sa Alexandra lugnt.
Jag är inte barn längre. Mamma, jag stannar hos Alexandra. Du har redan allt du behöver, och vi har bara varandra kvar. Skolan, mina vänner mitt liv finns här nu. Jag är ledsen, men beslutet är mitt.
Jag blev själv förvånad över min bestämdhet det var första gången jag svarade min mamma som en vuxen. Jag följde henne till busskuren. Vi stod där, väntade på bussen, och jag frågade: Hur är det med din Adam? Umgås ni fortfarande?
Man kan ju inte svälta, svarade hon och skrattade till. Jag kramade min tafatta mamma, vi skrattade båda och så klev hon på bussen.
Hemma försökte jag trösta Alexandra, vi hade en lång resa framför oss. Att vänta har aldrig varit enkelt.
