Jag har aldrig curlat min son. Han var alltid duktig i skolan, hjälpte mig hemma, och var verkligen en fin och väluppfostrad kille. När Emil sa att han skulle börja jobba på annan ort, blev jag faktiskt ganska orolig. Jag ville ju inte bli helt ensam.
Men hur går det med Elin? frågade jag honom om hans flickvän.
Det är slut mellan oss, svarade han bara.
Jag blev ganska förvånad, för de såg ut att passa så bra ihop. Lite ledsen blev jag, men jag la mig aldrig i deras relation.
Emil drog iväg till Uppsala och vi pratade med varandra regelbundet. Han skaffade sig snabbt både jobb, vänner och ganska snart också en ny kärlek. Jag fick bara vänta på att få träffa henne, trots att Emil inte hade så bråttom att ta hem henne till mig. Under tiden köpte jag ett kattunge, lilla Smilla, och pysslade om henne.
En kväll när jag kom hem från jobbet, hörde jag någon viska: Hej!
Jag tittade upp och såg Elins silhuett i skymningen. Hon stod där med en liten bebis i famnen.
Men Elin, vad gör du här? Och vem är det där lilla livet?
Du får tycka vad du vill om mig, men det här är ditt barnbarn. Jag vågade aldrig berätta om graviditeten för Emil, för vi gjorde slut ganska bråkigt. Jag åkte hem till min mamma och fick min dotter där. Men mamma gick bort för en månad sen, och jag har ingen annan kvar. Så jag kom till dig…
Okej, men vad hade du tänkt göra nu?
Jag vet inte. Jag har ingenstans att bo, så jag hade väl funderat på att adoptera bort henne. Ville bara att du skulle veta om henne, om något skulle hända mig Kan du kanske hälsa på henne ibland?
Sluta nu. Vi fixar det här tillsammans. Kom in, båda två. Vi tar hand om lilla tjejen.
Jag tog in Elin och hennes dotter. Lilltjejen var verkligen lik Emil, så jag tvekade inte på Elins ord en sekund. Elin hjälpte mig hemma och jag jobbade som vanligt så vi fick det att gå runt, och till och med riktigt bra. Sedan ringde Emil en dag och sa att han snart skulle komma hem. Han ville däremot inte säga om han skulle komma ensam eller med någon.
När Emil kom hem stod jag och matade vår lilla tjej.
Men åh, vem är det här då? frågade han.
Det här är din dotter.
Oj då, sa Emil och log, men jag är inte heller ensam.
Så rullade han in ett babynest över tröskeln.
Och det här är?
Det här är min son. Hans mamma gick bort när han föddes. Jag kunde inte lämna bort honom.
Elin kom ut i hallen och stod länge tyst och tittade på Emil. De pratade med varandra hela kvällen medan jag höll mig undan. Men det viktigaste är att ett år senare så gifte de sig, och barnen växte upp tillsammans i en fin, trygg familj.
Nu bygger Emil och Elin ett stort, gult trähus utanför Västerås, de har lämnat den lilla lägenheten bakom sig. Och vet du vad? Snart blir jag mormor/farmor igen. Vilken lycka!
