Som enda barnet i familjen var jag knappast någon bortskämd prinsessa, trots att jag var efterlängtad likt midsommaraftons första jordgubbar. När jag var 23 år och gravid i femte månaden började det krypa fram tvivel i bakhuvudet: kunde jag verkligen vara deras biologiska dotter? Mina föräldrar närmar sig sjuttiostrecket och vårt ekonomiska läge är ungefär lika stabilt som en stockholmsbuss i snöoväder. Vi hyr en liten tvåa i Farsta och får knappt ihop till falukorven varje månad. Både jag och min sambo studerar och jobbar extra men det räcker ändå inte för att rädda oss ur vardagsträsket.
Två gånger har vi hotats med vräkning på grund av obetald hyra, och paniken har fått oss att låna pengar av vänner tills Swishen glöder. Skulderna växer snabbare än ogräset på landet, och vi lever på gränsen till att börja samla pantburkar på heltid. Mina föräldrar hjälper oss ibland med lite mat, typ köttbullar och knäckebröd, när kylskåpet ekar tomt som en nyårslöfte i februari.
Så klart vill mamma och pappa att vi ska gifta oss. Likt två svenska lagom-människor masade vi oss till stadshuset och knöt knuten utan vidare ceremonier, och direkt började de prata om barnbarn. Min mamma har påmint otaliga gånger att “utan ett barn blir du som jag,” som om det vore den största skräcken efter att köpa fel sorts sill.
Men vi kände oss knappast redo att sätta en liten Greta eller Saga till världen, särskilt inte med tanke på ekonomin. Fast då kom mamma och pappa med ett erbjudande modell svensk lockelse. “Om du föder barn får du vårt barnbidrag och kan köpa en stuga på landet!”, sa de, som om det var lösningen på allt. De skulle tadaa flytta ut på landet och vi skulle få stanna i lägenheten i stan. Jag och min sambo, Erik, satt uppe halva natten och funderade. Kanske var det ändå smart bara tanken på att slippa oroa sig för bostadsannonser gav oss blodad tand.
Mamma lovade att hon skulle ta hand om bebisen medan jag fortsatte mina studier, och dessutom utlovades både ekonomisk hjälp och babyutrustning. Det lät nästan för bra för att vara sant, och det var det förstås också. Nu när magen är som störst och sjunde månaden rullar på, märker vi att inga av deras löften har hållits. Inte ens ett halvt paket blöjor har de bidragit med! Mamma ringer mest och frågar om barnvagnen är inhandlad, medan jag knappt har råd med ett par strumpor till ungen. Hennes senaste tips är att Erik borde skaffa ännu ett extrajobb för att “få det att gå runt”.
När jag påpekar alla löften om stöd säger hon plötsligt att hon aldrig har sagt något sådant och fortsätter sedan kritisera oss som om vi vore huvudpersoner i en svensk vardagskomedi. När så lilla Freja väl föddes fick de såklart bråttom att prata om den utlovade barnbidragskassan, men då hade jag och Erik redan bestämt oss vi sparade ihop själva och köpte vår egen lilla lya. För till slut insåg vi att om man verkligen vill ha stabilitet i vardagen, får man nog ta saken i egna händer, precis som en sann svensk.
