Vi flyttade från landet till stan 1975. Då köpte vi ett hus i utkanten av Uppsala. Men oj, vilken överraskning vi fick! På den tiden hade alla på landet en stark känsla för att hjälpa varandra med allt möjligt, och mina föräldrar var inget undantag. Så när de tidigare ägarna bad att få stanna ett par veckor medan några papper ordnades, tackade de snällt ja.
De där människorna hade en gigantisk, ilsken hund vid namn Bamse. Ingen av oss i familjen vågade släppa in honom eftersom han såg på oss som om vi vore inbrottstjuvar. Än idag minns jag Bamse och hans skräckvälde.
En vecka gick, sedan två, ja det blev till och med tre veckor. De gamla ägarna verkade ha rotat sig ordentligt och tog sovmorgon långt efter att Radiosporten börjat, och lämnade sällan huset. De betedde sig som om de fortfarande var husägare särskilt den gamla damen, mamma till tidigare ägaren, som styrde och ställde.
Mamma och pappa påminde dem artigt flera gånger om överenskommelsen, men deras avfärd blev liksom aldrig av.
Varje dag släppte de ut Bamse som gick lös på hela gården. Han gjorde ifrån sig var han ville och mina syskon vågade knappt gå ut genom dörren. Bamse kastade sig mot alla som närmade sig. Föräldrarna vädjade gång på gång om att hålla honom i schack, men så snart pappa cyklade iväg till jobbet och syskonen gått till skolan, var Bamse ute igen och härjade.
Ironiskt blev det faktiskt Bamse som löste knipan åt pappa och rensade gården på fripassagerare.
En dag kom min syster Märta hem från skolan och öppnade porten, helt glömsk om hunden. Den svarta besten mejade ner henne, men som tur var hade hon mammas gamla yllekappa på sig så Bamse slet bara sönder kappan, inte Märta. De gamla ägarna skyllde förstås på min syster för att hon kom hem “för tidigt” (!), och kopplade Bamse på kedjan.
Men sen började föreställningen på allvar! Pappa kom hem från jobbet snabbare än SL-tågen, slet av sig jackan och bar bokstavligen ut den gamla tanten på gatan. Dottern och hennes man sprang ut strax efter, utan att ens hinna ta på sig skorna de ville nog helst undvika ytterligare handpåläggning. Alla deras saker slängdes över staketet, rakt ner i vattenpölarna.
De försökte få Bamse att gå till attack mot pappa, men han viftade bara på svansen och gömde sig ynkligt långt in i hundkojan. Där hade han ingen lust att ingripa. En timma senare stod all deras packning på utsidan, grinden låst och Bamse satt bakom staketet med sina matte och husse, omgiven av ett lager leverpastej och blodpudding.
Så kan det gå när man tar svensk gästfrihet lite för långt men ibland löser det sig ändå, även om det krävs en ilsken hund vid namn Bamse!
