Jag har varit tillsammans med min man i tre år innan vi gifte oss, och nu har vi varit gifta i två år.
Min man är min första och enda partner. Jag har aldrig ens sneglat på någon annan. Trots det har min man alltid varit mycket svartsjuk. Vår graviditet var planerad och både jag och Erik var helt överlyckliga när graviditetstestet visade två streck. Erik hade alltid drömt om att få en son och var från första dagen säker på att det skulle bli en pojke. Därför blev vi rejält förvånade vid ultraljudet när barnmorskan berättade att det skulle bli en flicka.
Efter ultraljudet började Erik mer och mer misstänka mig för otrohet. Han började hävda att Stenbergs släkt alltid får pojkar, eftersom det varken finns några systrar bland hans syskon eller på hans pappas sida. Men det är ju kvinnan, eller faktiskt slumpen, som avgör barnets kön! Jag hade mest lust att slänga en biologibok i huvudet på honom. Under hela min graviditet hoppades jag ändå att läkarna hade fel, och att vi mirakulöst skulle få en son. Men när vår dotter föddes, fick vi bekräftat att det var en flicka. Vi döpte henne till Elvira.
Erik försökte låtsas vara glad över att ha fått en dotter, men det märktes att det var svårt för honom. Istället började han prata mer och mer om att barnet kanske inte var hans. Hans föräldrar spann vidare på det varje gång de hälsade på. Jag har aldrig känt mig så sårad över deras grundlösa misstankar. Problemet blev ännu större när Elvira visade sig vara mitt porträtt som liten hon hade blå ögon och ljust hår, medan Erik är brunögd och mörkhårig. Jag fick sitta dag ut och dag in och förklara varför vår dotter ser ut som mig, men det lyckades jag aldrig riktigt övertyga honom om.
Så här höll det på i över fyra månader. Jag hade ingen ork kvar att argumentera. Plötsligt förändrades Erik, och han blev en omtänksam pappa. Jag inbillade mig att han hade kommit över sina misstankar och accepterat att vår dotter tagit efter mig. Men så enkelt var det inte.
På Elviras första födelsedagskalas kom släkten från hans sida och det blev snart tydligt att Elvira blivit ännu mer lik mig. Svärföräldrarna eldade på ryktesspridningen med kommentarer om att Erik ju måste ta hand om någon annans unge. Till slut rann bägaren över för Erik och han sa rätt ut inför dem alla att han var helt säker på att Elvira var hans, för han hade tagit ett faderskapstest.
Senare på kvällen pratade vi ut, och Erik erkände att han i hemlighet tagit ett DNA-test när Elvira var fyra månader. Testet visade att Elvira var hans biologiska dotter. Han hade medvetet hoppat över att berätta det för mig. Nu förstod jag varför hela hans beteende förändrats så tvärt, och jag blev så ledsen. Istället för att ha blivit förälskad i vårt barn igen, hade han gjort ett test för att kontrollera min trohet. Hur kan man leva med någon som faktiskt inte litar på en? Idag vet jag att misstroende av det här slaget bara växer sig starkare med tiden och vad händer om han ifrågasätter mig igen, på något annat sätt, utan att vilja lyssna?
Jag blev helt förstörd. Min bild av Erik förändrades totalt. Jag blev äcklad och insåg att jag inte kunde leva mitt liv med någon som saknar förtroende för mig. Visst är Elvira hans dotter, men hans agerande bevisar tydligt att mina ord aldrig räcker.
Efter allt det här bestämde jag mig för att ansöka om skilsmässa. Erik blev chockad över mitt beslut. Han försökte förklara sig, men jag ville inte lyssna precis som han vägrade höra på mig då. Hans släkt kallade mig galen och sa att jag skulle ångra mig. Mina egna föräldrar förstod mig inte heller, men de välkomnade mig hem. Jag tänker inte tillbringa livet med att försvara mig mot en man som inte kan lita på mig. Jag tar hellre hand om vårt barn själv än lever i ständig oro för nya anklagelser!
Vad tycker du, gjorde jag rätt eller fel?
