Förberedelser inför högtider är alltid intensiva och ofta lite stressande. Men det är samtidigt ett kärt besvär man ser fram emot att långväga gäster och släktingar samlas. Hela sällskapet firar med glädje och skratt, och atmosfären är lättsam. Nu vill jag dela en berättelse om en kvinna som innerligt önskade att fira sin jämna födelsedag med de närmaste i familjen.
Jag hade lagt ner över en vecka på att förbereda min sextioårsdag. Bara några dagar innan hade jag fyllt år. Jag längtade så mycket efter att få samla alla mina släktingar att jag verkligen gick in för att förbereda ordentligt. På grund av restriktionerna fick jag slopa idén om restaurang och i stället ordna fest hemma.
Jag bor tillsammans med min dotter Agnes, som är 31 år och fortfarande ogift. Min son har hustru och en liten dotter. Han fyllde nyligen fyrtio. Mitt stora önskemål var att ha hela familjen, inklusive mitt barnbarn, runt bordet på min födelsedag. Jag lade timmar på att handla maten och planerade menyn i detalj. Det blev flera olika smårätter, tre sorters sallader, kåldolmar, kött och givetvis en tårta. Jag bjöd in alla till lördag, så det skulle passa för alla och ingen skulle redan ha planer.
Men ingen dök upp den där lördagen. Min son svarade inte ens i telefonen. Det var ofattbart för mig. Jag blev så ledsen. Hela dagen blev förstörd och istället för glädje fällde jag tårar. Jag såg sorgset på all maten som stod orörd på bordet och tvingades packa ner efter den fest som aldrig blev av. Hur kunde mina egna barn göra så mot sin mamma? Agnes försökte trösta mig. Ändå kunde jag inte släppa det. Redan på söndagen gick jag hem till min son för att förstå varför de inte kom.
Jag har uppfostrat mina två barn på egen hand. Min make åkte utomlands för att jobba och kom aldrig tillbaka. Tack vare mina föräldrars stöd kunde jag köpa en trea i Malmö, där vi alla bodde. När min son fyllde 30 gifte han sig, och med mitt godkännande flyttade de in i ett av sovrummen; Agnes bodde kvar i sitt, jag i mitt. Det var lite trångt men jag ville hjälpa den unga familjen så gott jag kunde.
Så där bodde vi i åtta år. De fick en dotter, som jag passade mycket under spädbarnsåren. Sedan gick min svärmor bort. Hon hade aldrig haft kontakt med mig eller sina barnbarn, men lämnade efter sig en liten etta som gick till mig. Den var i behov av totalrenovering. Efter bök och slit gjorde jag i ordning hela lägenheten och bestämde mig för att låta min son och hans familj ta över den. Efter det började vi ses mer sällan men vi firade ändå högtiderna ihop, precis som innan.
Men på min sextioårsdag då kom de inte alls. Det hade aldrig hänt förut! Klockan tio på morgonen stod jag på deras dörrmatta. Hela vägen dit oroade jag mig för att något hade hänt. Jag hade med mig massor av godsaker från gårdagens middag. Min svärdotter öppnade, klart missnöjd över att bli väckt i ottan. Hon undrade irriterat varför jag kom så tidigt.
Det visade sig att min son fortfarande låg och sov. När han väl vaknade bjöd han på te. Jag började försiktigt fråga varför de inte kommit till mitt firande, fastän jag bjudit in dem en vecka i förväg. Jag undrade också varför han inte svarade på mina många samtal. Han höll sig mest tyst, men hans fru talade desto mer. Då fick jag veta att hon hela tiden varit sur för att de bara fått en etta, medan jag själv bodde kvar i en trea. Det var för trångt för dem att planera ännu ett barn. Så mycket för tacksamheten jag hade gjort mitt yttersta, till och med ordnat lägenhet, men det räckte tydligen inte.
Tyvärr lärde jag mig att man måste tänka på sig själv i första hand, innan man försöker göra allt för sina närmaste. Annars får man kanske aldrig ens det mest grundläggande i tacksamhetsväg tillbaka. Att alltid ge och aldrig sätta gränser för sig själv gör ingen lyckligare varken en själv eller andra.
