Jag träffade min man på universitetet. Då var vi båda arton år och pluggade tillsammans i Uppsala. Redan första terminen la jag märke till honomOskarsom utmärkte sig genom sin styrka, sitt skarpa intellekt och, framför allt, sin vänlighet. Vi blev snabbt nära vänner, men ganska snart insåg jag att mina känslor för honom var djupare än så.
Efter några månader blev vi ett par. Jag minns fortfarande den tiden med värme och kan med handen på hjärtat säga att studentåren var några av våra lyckligaste. Ett år senare friade Oskar till mig. Vi gifte oss, men eftersom vi inte hade så mycket pengar, blev det bara en liten föreställning med den närmaste familjen runt om oss. Någon stor bröllopsfest i Stockholm var det aldrig tal ommen det gjorde inget.
Under vårt andra år på universitetet började Oskar jobba extra. Vi bodde i början i studentkorridor, och en egen lägenhet kändes som en avlägsen dröm, men vi visste att vi skulle lyckas. Så blev det också. När min mormor gick bort ärvde jag ett mindre belopp, och Oskar hade lyckats spara ihop en del pengar på sitt extrajobb. Tillsammans räckte det precis för handpenningen på en tvåa i Solna, och vi började redan längta efter att bilda familj.
Vi levde ihop i tio år, men vi fick aldrig några barn. För några år sedan hände det som förändrade allt. Oskar hade problem på jobbet när företaget han arbetade för fick ekonomiska svårigheternär konkursen blev ett faktum, pekade chefen ut Oskar, som var ekonomiansvarig, som ansvarig för både skulderna och svartbokföringen. Det blev rättegång och, mot all rimlighet, fick Oskar fyra års fängelse. Vi kämpade i månader, försökte hitta en advokat som kunde hjälpa, men kom ingen vart. På pappret såg det ut som att Oskar var skyldig, fast han bara gjort som chefen sagt. Det var fruktansvärt, men jag stod vid hans sida så gott jag kunde. Men ett år in i allting vändes situationen emot mig.
En dag stod min svärmor, Kerstin, plötsligt i vår dörr. Utan förvarning sa hon kallt att jag inte längre hade någon rätt att bo kvar. Hon skyllde på mig för allt som hänt Oskaroch hävdade att han köpt lägenheten själv, så jag hade inget att säga till om. Jag blev helt ställd av hennes grymhet.
Det visade sig att Oskar, innan allt briserade, gett sin mamma fullmakt. Med hjälp av den skaffade hon fram kontoutdrag där det tydligt framgick att bolånet betalats från Oskars konto. Kerstin är nu övertygad om att dessa papper räcker för domstol att visa att jag inte deltagit ekonomiskt i köpet av lägenheten. Jag är förvirrad och vet inte hur jag ska gå vidare. Tårarna bränner bakom ögonen; ensamheten pressar på. Vad gör jag nu?
