När våren en gång i tiden närmade sig, fick mina föräldrar tanken att det kanske var dags att sälja sommarstugan. De var till åren komna och hälsan tillät dem inte längre att ta hand om trädgården. Dotternjaghade egna barn att sköta om och fullt upp på jobbet, så tiden räckte inte till för att hjälpa till. Pensionärerna övervägde saken länge, men till slut tog de beslutet.
Äldsta dottern drog en lättnadens suckde skulle inte längre behöva känna sig skyldiga. Det var långt till kolonilotten och svårt att hitta tid, särskilt som alla helger redan var fyllda av annat. Jag, som hette Ylva, hade flera gånger föreslagit dem att sälja och kanske istället köpa en tomt närmare mitt hem i Västerås. Jag ville helst kunna åka ut, läsa en bok eller ha picknick med familjen. För föräldrarna betydde stugan däremot syltkok och potatisland.
Helgerna försvann alltid så snabbt för mig och min man. Vi hade aldrig tid över till småsyslor. Han jobbade i en sådan position att han till och med kunde bli inringd på helgen. Jag visste alltför väl att landet mest innebar mer slit än vila. Efter att ha varit där behövdes ofta flera dagar till för att återhämta sig.
Så det kändes som en lättnad när stugan såldes. Några år levde vi i lugn och ro, men med tiden började jag ändå längta efter en egen plätt där vi kunde koppla av. Till slut föreslog min man, Anders, att vi skulle köpa en egen tomt.
Arbetsschemat hade stabiliserat sig, så nu kunde vi tillbringa helgerna ute på landet och låta barnen andas frisk luft. Vi bestämde från början att vi bara skulle plantera några äppelträd och vinbärsbuskarså att ungarna kunde plocka lite bär. Ingen skulle behöva gräva och rensa ogräs. Idén uppskattades av alla. Det enda återstod var att hitta rätt plats.
Vi gick igenom många alternativ. Till slut hittade vi en tomt utanför Sala, med ett fint litet hus och lite fruktträd redan planterade. Säljaren var en äldre man vid namn Gunnar. Hans fru hade gått bort och han hade tappat lusten för trädgårdsarbete. Så han bestämde sig för att sälja.
Allt ordnades med papper och vi blev lyckliga som aldrig förrmin dröm hade gått i uppfyllelse. Stugan var trivsam, gick bra att bo i, och vi behövde inte renovera än på ett tag. Vi bestämde att förbättra och fixa till under sommaren. När semestern kom, tillbringade vi all tid där.
Första veckan var så stillsam. Men så började Gunnar, han vi köpt av, dyka upp. Han sa att han skulle hämta några kvarlämnade prylar, och det var inga problem. Men så började han klaga. Först gällde det en syrénbuske vi tagit bortden var ändå torr. Sedan klagade han på att vi grävt upp den gamla vinbärsbusken.
Gunnar muttrade om att ingenting sådant var överenskommet. Han och hans fru hade en gång planterat både busken och vinbären, och det var alltid viktigt för dem. När han såg att vi ersatt jordgubbslandet med stenar för en stenrabatt blev han helt förbluffaddet passade ju så bra som prydnad, tyckte vi.
Han gick runt hela tomten och hittade alltid något nytt att muttra över. Till sist orkade min man inte mer och sa ifrån. Vi hade köpt marken, betalat riktiga svenska kronorallt stod på papper. Nu bestämmer vi hur det ska vara och vad som ska växa här.
Det var såklart inte meningen att den tidigare ägaren skulle gå kvar och styra och ställadet hade vi aldrig gått med på. Så småningom gick Gunnar därifrån. Fast redan nästa dag var han tillbaka, nu med en ny buske i nävenhan ville genast plantera den där vinbären stått.
Min man frågade vad som stod på. till sist föreslog han, halvt på skämt, att om Gunnar nu ville ha kvar stugan så fick han köpa tillbaka den. Gunnar avböjde, förstås, men planterade ändå sin lilla buske. Strax därefter stannade grannen Britta till under sin kvällspromenad. Hon hajade till när hon såg Gunnar på tomten och han började genast klaga på oss nya ägare. Britta höll dock med ossman har rätt att bestämma själv över sin egen tomt. Men det gick inte att få Gunnar att förstå.
Britta berättade också att Gunnar sedan hans hustru gått bort bråkat med i stort sett alla på vägen. Nu var ett lugnt liv nog att glömma; han skulle säkerligen komma tillbaka. Hon föreslog att vi skulle tala med vägföreningens styrelse, så kanske någon av dem kunde prata Gunnar till rätta.
Medan vi pratade hade Gunnar redan hunnit plantera sitt lilla buskage och lämnat utan ett ord. Några dagar senare dök han upp igen för att hämta ytterligare några saker, pillade lite i trädgården, och försvann tyst.
Dagen därpå var Anders på väg till byggethan jobbade som platschef på ett snickeri. Han berättade hela historien för kollegorna. De skojade och sa att tomten kom med hemgift, men erbjöd sig ändå snabbt att hjälpa oss sätta upp ett riktigt staket. Så blev det, och när Gunnar var borta några dagar satte vi staket runt hela tomten. När han återvände märkte han att han inte längre kunde gå in hur som helst.
Han svor, försökte ta sig in, och gick därefter raka vägen till styrelsen. Men där visste de redan om problemen. Vad de sade till honom vet jag inte, men efter det kom han bara tillbaka en enda gångför att hämta sista lådan gamla saker.
