Mina föräldrar bor i Sverige och jag bor numera i Malmö.
Vi har inte träffats på över tjugo år. De arbetar som konstnärer och sjunger i folkvisor-kören, hela deras liv går ut på att turnera runt i landet. När jag fyllde fem började jag bo hos mormor i Umeå. För att underlätta för mormor var hon tvungen att flytta in hos sina släktingar i Sundsvall. Till en början kom mamma och pappa och hälsade på oss två, ibland tre gånger om året, men sedan började de höra av sig allt mer sällan. Till slut slutade jag att tänka på dem överhuvudtaget. Så småningom bröts kontakten helt. När jag gick på läkarlinjen gifte jag mig under tredje året.
Nu har min man och jag tillsammans en egen tandläkarklinik och vi tjänar riktigt bra. För ungefär ett år sen dök mina föräldrar upp igen. Eftersom de inte ens hade mitt mobilnummer började de ringa direkt till kliniken. Samtalen gick mest ut på att de klagade på sina liv.
Jag lyssnade på deras klagomål och svarade att de själva valt hur deras liv skulle se ut redan den dagen då de lät mormor ta hand om mig. Ibland skickade de någon hundralapp till henne, men för det mesta levde vi på hennes pension. Hon brukade ofta berätta det och det var tydligt, för vi fick vända på varje krona.
Jag skötte skolan riktigt bra och kom därför in på universitetet på statsbidrag. För att kunna försörja mig och ha råd med kläder jobbade jag extra som nattsköterska på sjukhus. Nu tycker jag att jag har mitt liv, och mina föräldrar har sitt, och de får klara sig själva.
När mamma och pappa förstod att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt började de hota med att ansöka om underhållsstöd. Men med tanke på dagens regelverk tror jag knappast de kommer få något gehör. Deras ord fick mig att släppa allt vad tvivel heter. Tidigare kunde jag tvivla och undra om jag ändå borde hjälpa dem, men nu vill jag inte ha någonting med dem att göra.
Ibland funderar jag på om det är rätt av mig, eller om jag borde känna annorlunda inför mina föräldrar. Men jag har lärt mig att ibland måste man sätta gränser för sin egen skull, även om det gör ont. Alla har vi rätt att välja vårt eget liv, och ibland är det nödvändigt för att må bra.
