Jag har varit gift länge, jag träffade min man när vi båda pluggade på universitetet i Uppsala. Jag träffade ingen annan, utan valde honom och höll fast vid mitt beslut. Jag var en av de där gamla trogna, som tror på att vara lojal mot en man och som aldrig flörtar med andra.
Vi gifte oss under tredje året. Vi var unga och oerfarna. Jag vet inte om vår kärlek var särskilt stark då, men något måste det ha varit, för vi har bott under samma tak i så många år. Våra kurskamrater såg oss som förebilder, trots att vi inte var det enda paret i klassen. Kanske var det för att vi alltid höll ihop, oavsett hinder och oro.
Redan under fjärde året blev vi föräldrar. Vi fortsatte studera, många av lärarna visade förståelse för vår situation och vi bad aldrig om några särskilda fördelar. Med envishet och styrka avslutade vi båda våra utbildningar, tog emot våra examensbevis och firade det tillsammans. Min make stöttade mig alltid, vi delade lika på hushållssysslorna.
Jag kunde inte tänka mig någon annan som make. Min man var min förebild, min själsfrände. Vi kompletterade varandra och bråkade nästan aldrig. I en sådan harmonisk familj tänkte jag att lyckliga barn kunde växa upp, så efter två år bestämde vi oss för att försöka få en dotter.
Varför inte? Jag hade en omtänksam man, en frisk och självständig son… Så en dotter kändes som pricken över i.
Det verkade som om jag var den lyckligaste kvinnan i världen. Min man älskade mig och hjälpte alltid till. Trots långa arbetspass kom han hem och lekte med barnen, så att jag fick lite tid för mig själv. Allt kändes tryggt, men plötsligt märkte jag att min man hade förändrats.
Han började jobba över, blev lättretlig och klagade på småsaker. Hans irritation fanns där hela tiden. En kväll när jag frågade hur han mådde, svarade han krasst att det är din uppgift att laga ärtsoppa, torka snor och tillfredsställa din man på natten.
Med den attityden tappade jag lusten att både stå vid spisen och att sova i samma säng som honom. Jag hoppades att han skulle inse hur han betedde sig och ändra sig, men det blev bara värre. Till slut började han dricka och försvann på nätterna. Istället för en kärleksfull pappa kom det hem en tyrann.
En kväll kom han hem och började skrika:
Jag är trött på barnskrik och dina lösa träningsbyxor. Jag har aldrig varit stolt över dig, du sminkar dig aldrig och klär inte upp dig för min skull. Jag vill aldrig gå ut med dig för du är ovårdad. Allt du bryr dig om är pengar, ingen frågar vad jag vill!
Jag ringde min svärmor, men hon försvarade bara sin son och bad mig att inte skilja mig. Jag packade mitt och barnens saker och flyttade till en liten hyreslägenhet. En vän hjälpte till så att min dotter fick plats på förskolan och jag tog ett extrajobb. Det är hårt, men vi klarar oss. Det viktigaste är att ingen längre höjer handen mot oss!
Vid skilsmässorättegången visade det sig att min man led av en allvarlig psykisk sjukdom. Hans föräldrar hade hållit det hemligt för mig. De hade aktivt uppmuntrat vårt giftermål, eftersom jag som lugn och anpassningsbar kvinna ansågs passa deras instabile son. Min svärmor hade tagit honom till Tyskland för behandling, men inget hjälpte. Sen fick han medicin för att kunna leva ett någorlunda normalt liv. Självklart känner jag sorg för honom, men jag orkar inte bo tillsammans med någon som inte är sig själv. Det viktigaste är att våra barn har det bra och får växa upp med trygghet.
Livet blir sällan som man tänkt sig, men med mod att lämna en dålig situation kan man hitta styrkan att skapa ett bättre liv, både för sig själv och sina barn.
