Efter att pappa lämnade vår familj, växte en stark aversion mot honom inom mig. Han hade lovat att vi skulle hålla kontakten ofta, men jag ville inte ha någonting med honom att göra. Trots allt försökte mormor ihärdigt övertyga mig att ringa honom han är ju fortfarande din pappa, och ni borde fortsätta ha kontakt, sa hon. För mig kändes det konstigt; mamma pratade ju aldrig med sitt ex. Men för att inte göra mamma besviken gick jag ändå med på att ibland träffa pappa.
En gång blev jag hämtad från skolan mitt under lektionen för att åka hem till honom. Min lärare såg inte särskilt glad ut över det, men kunde inte säga emot när pappa själv dök upp. Väl hemma hos honom hörde jag mina klasskompisar skvallra om att jag skulle ha fått en halvsyster. Jag vägrade tro det först, men sanningen blev snart uppenbar när jag såg pappas nya familj hans nya fru och deras lilla dotter. Pappas nya fru, Annika, var vänlig och brydde sig om hur jag hade det i skolan och frågade faktiskt om mina läxor. Men pappa själv var distanserad, satt mest vid datorn och verkade knappt lägga märke till oss.
Med tiden började pappa hämta mig oftare och bad mig då att ta hand om min lilla halvsyster, Elsa. Jag gillade det aldrig; för mig var hon inte min syster, och jag ville inte ta ansvar för henne. Fast känslan av att jag måste spela med, för familjens och mormors skull, fick mig ändå att acceptera det. Då pappa och hans nya fru föreslog att jag skulle stanna längre hos dem, sade jag nej och hänvisade till mina läxor. Pappa verkade inte särskilt bekymrad han erbjöd till och med att jag kunde sitta barnvakt åt Elsa medan de gick ut på stan.
Den där känslan av att bli tagen för given och ignorerad blev till slut för mycket. Jag bestämde mig för att inte längre åka till pappas lägenhet i Sundbyberg. När han ringde och undrade var jag var, och påminde mig om att jag hade ansvar för min halvsyster, stod jag på mig: jag ville inte längre bli behandlad som någon gratis barnvakt. Under samtalen slog det mig hur sällan han verkligen pratade med mig han lämnade mig mest med Elsa medan han höll på med sitt. Hans brist på uppskattning och värme drev oss bara längre ifrån varandra, och till slut bröts vårt band helt.
Efteråt försökte både pappa och Annika återuppta kontakten, men jag vägrade. Till slut konfronterade jag pappa och krävde en förklaring till hans beteende. Hans svar var ärligt men sårande: någon behövde ju ändå ta hand om den yngsta, och han gav inte ens sken av att sakna mig.
Resultatet blev att relationen mellan mig och pappa förblev olöst, utan hopp om återförening. Hans handlingar skapade ett sår som inte gick att hela, och kvar blev jag ensam, oönskad och utnyttjad.
