Bertil hade bara känt sin mamma sedan han var ett spädbarn. Hon hade alltid varit vid hans sida. Han hade ingen annan. Hans pappa lämnade mamman innan Bertil ens föddes. Det var kväll i Göteborg. Den lilla Bertil hade lovat att vara modig och vänta på att mamma skulle komma hem.
Han hade sagt det tyst för sig själv, som en liten trollformel mot mörkret: jag ska vänta, jag ska vara tapper. Men timmarna gled iväg som mjuka, kalla strömmar av vatten. Mamma kom inte hem. Fem år gamla Bertil grät, smög över de knottriga golvbrädorna till sovrummet, ifall mamma kanske låg där och ville gömma sig för vinden. Men sängen var tom, och de blå skorna mamma brukade ta på sig när hon gick ut i kvällen var borta.
Rädslan kröp närmare honom, som en dimma som lade sig runt anklarna. Tårarna blev större, och så småningom somnade han, insvept i vilsegången saknad.
Morgonen smög sig in på hans filt i form av solkatter dansandes över täcket. Bertil satte sig upp och gav sig än en gång ut på jakt efter sin mamma. Men han gick inte till grannen enligt mamman bodde där en farbror som ständigt var onykter och gärna ville slåss. Bertil var rädd för honom, som för trollen i sagorna.
Han gick ut. Ute på gatorna i Göteborg var folk upptagna med egna bekymmer och ingen såg den lilla pojken. Trött av botaniska irrfärder satte han sig på en bänk i Slottsskogen. Där satt en gammal dam redan, med grått hår likt morgondimman över Vänern. Bertil satte sig och tårarna trillade av sig själv. Damen såg på honom och frågade vad som stod på.
Gå hem nu, lilla vän, sade hon och tryckte ett rött äpple i hans hand, övertygad om att han helt enkelt var olydig. Men Bertil slutade inte leta. De vuxna han mötte såg honom inte, deras blickar fastnade i kontoutdrag, tidningar och tankar om hyreshöjningar.
Till slut var han så trött och förvirrad att han föll i sömn där, bland ljudet av spårvagnars rassel och fåglar i skymningen. När kvällen återkom kröp både kylan och hungern in, likt nattens egen andedräkt. Någon ringde polisen. Så tog Göteborgspolisen honom till stationen på Kungsgatan. Sedan transporterade någon honom vidare, och till slut kom han hem till en moster.
Jag vill bara ha min mamma! ropade Bertil genom gråten, i hopp om att bakom nästa dörr skulle han möta hennes blick. Men i rummet fanns ingen mamma, bara lukt av kokt potatis och nya röster.
En annan moster kom, med kläder och milda händer som hjälpte honom byta om. Hon ledde honom ut, och plötsligt befann sig Bertil bland andra barn som också verkade springska i huvudet av förlorade mammor och pappor. Han lutade sig mot väggen och stod där länge, som om väggen var enda verkligheten i drömmens mjuka logik. Han förstod att hans mamma nu fanns någonstans långt borta, kanske på andra sidan av älven, eller på andra sidan himlen och förmodligen skulle hon inte komma tillbaka.
PS. Mamma blev påkörd av en bil och dog den där kvällen, när hon steg ut genom dörren och försvann bort.
