Du, vet du vad? När jag fyllde trettio lyckades jag köpa min egen tvåa här i Stockholm. Bor helt själv och har ännu inte hittat någon att dela livet med, varken man eller kvinna. Och ska jag vara ärlig, så tror jag att just lägenheten är den stora anledningen till att mitt kärleksliv haltar. Det är inte lätt idag att vara självständig som kvinna och samtidigt försöka odla sin kvinnlighet här i Sverige, alltså. Jag brukar dela upp mina friare i två olika kategorier:
1. Jaha, du har egen lägenhet? Perfekt, då kan jag flytta in direkt och slipper bekymra mig. Det är den typen av kille som absolut inte vill anstränga sig i onödan, utan bara kliva rakt in i ett färdigt liv. Han tycker det är ett enormt plus att jag redan har boende, vill gärna bilda familj och skaffa barn så länge hans egna rutiner och tillvaro inte rubbas på minsta vis. Han har inga stora ambitioner om att göra karriär eller tjäna mer pengar. Boendet är ju redan fixat av mig, bil behövs knappt, och om vi skulle behöva någon så har jag redan en. Varför sträva efter något mer då?
Jag kan ärligt säga att i konversationer med sådana män får man mer känslan av att tala med sin son än en potentiell partner. Man ska mata, pyssla om och underhålla honom och sedan vara rädd att han ska lämna. Nej tack, hellre skaffar jag mig en katt och lägger all tid på mina intressen istället.
2. Den andra typen säger något i stil med: Jaha, du har egen lägenhet? Nej tack, jag stannar hellre hemma hos mina föräldrar eller så kan vi ju sälja din och köpa något ihop. Särskilt det sista är populärt. Jag har lagt år på att få mitt boende nu, och någon tycker det vore smidigt att bara sälja rubbet och sen sitta och betala bolån i evigheter. Men tänker han att han ska stå för bolånet? Nä, där får man minsann klara sig själv, och han kanske kan hjälpa till lite här och där. Och när jag en dag är mammaledig tänker han att det är ju inget problem, det är bara jag som får dra runt allt tills vi äntligen har betalat av bolånet då, när jag är över fyrtio, får jag kanske ha barn. Det viktigaste är ju såklart att jag inte stör honom med mina problem så han kan leva bekymmersfritt.
Alltså, ibland tänker jag att det är lättare att adoptera ett treårigt barn från ett barnhem än att hitta en man som inte är rädd för att ta ansvar. För innerst inne vet jag att även om jag skulle gifta mig, så får jag räkna med att försörja mig själv, lösa alla problem solo, och ja antagligen älska och ta hand om mig själv med. Så vad ska jag egentligen med en karl till?
Nu är jag i alla fall min egen drottning i mitt eget hem här på Söder. Lägenheten är fräsch och luftig, jag har plats att odla alla mina intressen. Visst, ibland drömmer jag om familj och att få vara nära någon som verkligen tycker om mig, men varje gång jag ger det en chans så slås de drömmarna i spillror. Som härom månaden när jag träffade någon jag faktiskt hade känslor för.
Vi började ses, han verkade genuint intresserad. En kväll kollade vi film hemma hos mig och blev sugna på pizza. Tänkte att nu kan han i alla fall fixa den biten. Han sa såklart att han kunde hämta pizzan i trapphuset, men betalade med pengarna jag redan hade gett honom. Efter det kändes både kontakten och intresset helt dött från min sida.
Det kanske är mitt eget fel mina vänner har sagt att jag aldrig borde ha erbjudit mig att betala pizzan. Jag var mest nyfiken på om han skulle ta emot pengarna eller nobba. För mig spelar några hundralappar ingen roll, men vet du, det handlar liksom inte om pengar egentligenAlltså, ibland tror jag att jag är allergisk mot män med dåligt självförtroende och för låga ambitionsnivåer. Ändå tänker jag att det är något slags superkraft att kunna se rakt igenom dem, som att slippa slösa fler år på halvhjärtade kompromisser. Jag har varit min egen trygghet så länge nu lägenheten min borg, ensamheten en vän snarare än en fiende.
Nu för tiden ler jag lite snett varje gång någon frågar om jag är rädd för att dö ensam. Nej, svarar jag med värme i rösten, det jag skulle vara rädd för är att sluta leva mitt eget liv för att passa någon annans mall. När jag stänger min ytterdörr på kvällen, vet jag att det är jag själv som valt tapeter, lagat maten och fyllt mitt utrymme med sådant jag älskar. Jovisst vore det fint med någon att dela allt med, men först och främst vill jag inte kompromissa bort mig själv. Kanske är det just där, i den där fasta, trygga förvissningen, som det händer för andra när man verkligen inte behöver någon längre, så dyker den rätta personen upp.
Och skulle det nu dröja, så är jag i gott sällskap ändå: med växterna på fönsterbrädet, nya spännande böcker och egen pizza beställd och betald alldeles själv. Kanske är verklig frihet att våga vara nöjd redan, att unna sig lyxen att vänta in någon som uppskattar styrkan i att stå stadigt. Och till dess? Jag vattnar blommorna, drar upp för persiennerna och låter morgonljuset fylla vardagsrummet med löftet om att allt det här, allt jag byggt, alltid kommer vara mitt.
