En morgon, när Viktor låg och vilade i sin säng, märkte han plötsligt att hans mjuka snöleopard var borta. Han vaknade med ett ryck och började genomsöka huset letade under soffan, bakom köksbordet, bland vinterkläderna i hallen. Efter ett långdraget sökande stod det klart: ingen snöleopard fanns att finna. En känsla av sorg sköljde över honom; hans trogna vän måste ha gått på upptäcktsfärd utanför huset, utan honom.
Viktor drömde om tappade leksaker i dagar; huset var ibland ett oändligt skogsbryn, ibland ett snötäckta landskap där leoparden smälte in och försvann. Men så, i en drömlik twist, en kväll när mörkret låg över Vasastan, öppnade Viktor sitt garderobsskåp och där, i ett hörn som ingen någonsin besökt, låg snöleoparden! Återföreningen var magisk som om världen blivit mjukare. De återupptog sina ritualer, leken mellan pojke och vän, utan att något någonsin hade brutit deras band.
Viktor kallade sin leksak för Sixten och han tar numera med honom vart han än går.
Tova talade ofta om sin mormors skicklighet med nål och tråd, och det kanske hon syftade på när hon sade lagade den åt honom.
Viktors mormor hade lagat snöleoparden med sådan precision, med spetsiga nålar och närmast poetiskt tålamod, att Sixten såg finare ut än när han kom från affären på Drottninggatan. Viktor blev stormande förtjust och tackade henne med glänsande ögon och våta kinder.
Den här stunden visade för Viktor, mitt bland knasiga drömmar om snö och försvunna vänner, hur mycket han höll av sin mormor och där, i hennes varma händer, blev familjebanden de starkaste i världen.
