Emelie gifte sig ganska tidigt, hennes far ordnade fram en brudgum lagom till hennes 18-årsdag. Familjen har gott om pengar vad mer kan man behöva för att vara lycklig? Bröllopet var storslaget och hela byn deltog i firandet. Men de nygifta kände sig ändå lite malplacerade.
Emelie hade inget emot sin make, även om hon egentligen inte kände honom. Hennes syster hade inte samma tur hon giftas bort med en fyrtioårig man från grannbyn. Alla trodde länge att hon skulle bli gammspinnmaja, men pappan hittade ändå en match och lovade henne hemgift.
De nygifta bodde hemma hos Emil. Det var inte särskilt stort, men ändå deras eget. Familjeöverhuvudet sa att den dagen det kommer barnbarn, så bygger vi ut.
Svärmodern var inte påträngande; hon hjälpte Emelie att finna sig tillrätta som ung hustru. Däremot var svägerskan, Agneta, fientligt inställd till familjens nytillskott. Agneta var äldre men bodde fortfarande kvar hemma. Hennes far hade gift bort henne en gång, men året därpå skickades hon tillbaka av svärsonen, med alla hennes saker i släptåg. Hon var slug som få och saknade intresse för både hushållet och att bilda familj. Så hon blev kvar ensam.
Enligt gamla traditioner blir en svärdotter inte riktigt hemmets härskarinna förrän första sonen har fötts. Innan dess skulle man hålla sig i bakgrunden och vara tyst. Därför försökte varje nygift kvinna så snabbt som möjligt bli gravid.
Det gällde även Emelie. Tills hon blev gravid fick hon ta på sig det tyngsta, smutsigaste arbetet mest på initiativ av Agneta, trots att det fanns avlönade arbetare på gården. Svägerskan tyckte helt enkelt om att driva med stackars Emelie.
När Emil fick veta att han skulle bli pappa lyste han upp av lycka. Svärföräldrarna var stolta och glada för deras svärdotter. Samma dag gick de till bygghandeln i Uppsala och köpte material till att börja utbyggnaden av huset. Agneta däremot blev alldeles förtvivlad. Hon insåg att hon skulle bli fast i stugan och tjäna sina föräldrar livet ut. Ingen man skulle vilja ha henne nu, ingen skulle bygga henne ett eget hem…
Sex månader går. Emelie vaknar av någon som bankar högt på dörren. Det är Agneta.
Vad ligger du här för? Har du gjort allt jobb? Inne, ja, men Emil släpper inte ut mig på gården. Äh, lögn! Du är bara lat! Vad vill du egentligen? Hur TALAR du med mig? Tänker du börja bestämma här? Kom ihåg att du inte fött nån son än du har inget att säga till om! Sådant har jag aldrig tänkt… Du är ingen här, och det är inte det där barnet heller! Förstår du?
Agneta beter sig helt hysteriskt. Hon börjar kasta saker och skrika åt Emelie. Svärfadern kommer rusande, tar tag i sin uppretade dotter och leder bort henne. Emelie lägger handen på magen och försöker andas lugnt. Allt kommer ordna sig. Allt kommer bli bra.
