Tre år senare ångrade hon det bittert…
Anneli hade skrikit åt sin svärdotter: “Ta ditt barn och gå ut. Det där är inte vårt barn. Och Gustav har haft så mycket tillit till dig!” Allt Linnea gjorde var att krama sitt barn och gråta. Och Anneli under hela graviditeten hade svärdottern fått höra att det inte var Gustavs barn hon väntade. Gustav hade vuxit upp som en riktig morsgris, hela livet styrd av sin mamma. Inte ens livet som gift hade förändrat honom. Linnea kunde inget göra åt situationen, förutom att se på sin make med tårfyllda ögon.
Gustav, varför låter du din mamma hacka på mig för allt möjligt? Vad har jag gjort för fel?
Ha tålamod, älskling. Det är ju mamma!
Men när svärmodern påstod att barnet inte var Gustavs då brast något. Det fanns inget mer att göra. Linnea packade ihop allt, även de små barnkläderna, och återvände till sina föräldrar. Men det som gjorde mest ont var inte själva separationen: det var dagen hon gick, när Gustav inte ens försökte stoppa henne.
Svärmodern levde i triumf och glädje. Till slut skulle allt bli som förut. Hon mindes och drömde sig tillbaka till kvällarna när Gustav kom hem från jobbet, satte sig vid bordet, åt middag, drack sitt te och de samtalade i lugn och ro.
Men en dag hände något oväntat. Gustav var på väg hem sent från arbetet i Stockholm när en okänd ligist överföll honom, slog honom medvetslös och rånade honom. Olyckligtvis vaknade Gustav aldrig upp ur medvetslösheten, och han avled… Anneli tappade nästan förståndet. Varje kväll gick hon in i sonens rum, rörde vid hans saker och grät…
Linnea däremot, fick det bra. Man såg henne lycklig komma springande till förskolan för att hämta sin son. På jobbet blev hon befordrad, hennes nya man lagade middag, och pojken gjorde henne stolt med sina framsteg redan i så tidig ålder. En dag fick Linnea syn på sin före detta svärmor och blev närmast chockad. Hon såg ut som en hemlös, så utmärglad som hon var.
Åh, det där är Gustav. Ja, Gustav… grät hon. Snälla, förlåt mig. Jag förstörde din familj, men även min egen. Jag är världens sämsta människa…
Linnea kände medlidande för sin före detta svärmor. Ibland lät hon nu sonens farmor träffa sitt barnbarn så att Anneli i alla fall fick en liten glimt av den familj hon en gång själv hade slagit sönder.
