Jag heter Sven. Jag har alltid tyckt att jag haft en riktig flax i livet för jag har fått bli både pappa och make. Jag gifte mig med Elsa, som jag var dödskär i redan på gymnasiet. Hon väntade troget på mig medan jag gjorde lumpen, och när jag kom hem knöt vi hymens band.
Först föddes vår äldste son, Viktor. Tre år senare kom nästa kille Emil. Men innerst inne kände jag alltid att det var en liten dotter jag helst av allt ville ha. Redan när Elsa var gravid första gången sa jag till alla: Nu hoppas jag verkligen på en flicka! Alla sneglade konstigt på mig det är väl pojkar man ska önska sig? Men nej då, jag fantiserade om rosetter och småklänningar. Ödet ville dock annorlunda. Elsa födde en son. Och tre år senare ännu en son.
Vi hade det riktigt bra, familjen växte och grabbarna for runt som små yrväder. Så en dag kom Elsa med den oväntade nyheten: hon var gravid igen. Jag blev helt ställd. Vi hade väl ändå inte planerat någon trea? Men innerst inne smög sig glädjen på. Nu får vi väl ändå en tjej? undrade jag hoppfullt. Självklart! Tredje gången gillt, skrattade Elsa.
Både min mamma och Elsas mamma var bergsäkra på att det var en flicka där inne och till och med ultraljudet visade samma sak. Alla väntade spänt på lilla Lina, som grabbarna redan döpt sin blivande lillasyster till.
När det var dags körde jag Elsa till förlossningen. Jag sov inte en blund den natten, gick runt som en osalig ande och oroade mig för både Elsa och den lilla (förmodade) flickan. På morgonen ringde jag till BB och fick beskedet: Grattis, det blev en pojke. 3,2 kilo och 54 centimeter lång.
Jag trodde inte mina öron. Det måste vara ett missförstånd? Vi skulle ju få en tjej! Men nej, inget misstag här inte en ny son var det, svart på vitt. Lite snopen och absolut inte ensam om den känslan drog jag slutsatsen att till och med ultraljudsläkare kan behöva nya glasögon ibland. Förvirrad ringde jag Elsa:
Har du lurat mig med grannen eller?
Skärp dig nu, Sven! Vad är det för dumheter!
Men du sa ju att det skulle bli en flicka!
Du är ju för rolig, du. Klick.
Elsa kom hem med lillpojken och jag såg den där lilla, pliriga ungen virad som en kanelbulle i filten och hjärtat smälte förstås direkt. Min son, punkt slut.
Fyra och ett halvt år gick, och lille grabben, som vi döpte till Håkan, lärde jag cykla på sparkcykel. Lustigt nog såg han varken ut som mig eller Elsa till skillnad från de andra pojkarna som båda är mina kopior. En dag råkade jag höra tanterna på gården fnysa över kaffet: Ser du inte att Håkan är precis lik Per från trappuppgången bredvid?
Det där högg till lite, så till slut gick jag raka vägen och frågade Elsa vem som egentligen var Håkans pappa.
Inte nu igen! Hur kan du tro så illa om mig? Ska jag behöva DNA-testa dig också? Det här är ju löjligt!
Jag vill bara veta! Per skjutsade hem dig en gång, och…
Ja, men jag var redan gravid! Kräktes som en tok, bar hem halva ICA! Per skjutsade, är det så konstigt?
Nej, men… Håkan är ju inte ett dugg lik mig!
Stämningen mellan oss frös till is och efter mycket tjat gick Elsa till slut med på DNA-test men hotade med skilsmässa på köpet. Efter några dagar var jag ändå säker: Det där är min son! Vad håller jag på med? Behövde jag papper på det? Hjärtat visade svaret.
Så jag lade ned testet och bad Elsa om ursäkt i en hel vecka. Till slut tinade stämningen upp, och vardagen rullade vidare. Barnen växte, vår äldste Viktor gifte sig och hans fru väntade barn en liten tjej! Nu blev vi morfar och mormor, och äntligen fick jag min efterlängtade flicka som morfar! Lagom till att det var dags att börja skämma bort barnbarnet, konstaterade jag att jag verkligen älskar henne precis lika mycket som mina tre sonskruttar.
Och det, mina vänner, får man väl ändå kalla ganska hygglig flax även på svenska.
