2 februari 2018
Efter en månads utbildning som hundförare fick jag hem en schäfer vid namn Rasmus. Han var tre år gammal, extremt ordentlig och hade redan haft tre olika ägare innan han kom till mig. Först tänkte de sätta honom på en bevakningspost, men sedan hamnade han hos mig som fortfarande var nybörjare. Av någon anledning ville ingen behålla honom; han var ganska motsträvig mot de flesta kommandon. Planen var till och med att låta honom vara kvar i hundgården och bara ta ut honom när det verkligen behövdes. Men eftersom både jag och min hustru har många släktingar som är vana vid hundar, resonerade vi att det kunde gå bra ändå.
Jag minns att jag i början använde en snöskyffel för att försiktigt föra in hans matskål i hagen så osäker var jag. Men jag tror att även ett hundhjärta kan tina upp. Det gjorde Rasmus. Efter ett år var han en helt annan hund. Vår yngste son som då var ett och ett halvt år brukade följa med mig ut på gården tidiga vårdagar när vi städade undan vinterns skräp. Vår dotter var på förskolan, men lilleman var alltid med. Jag kommer aldrig glömma synen av honom när han galopperade genom de fuktiga rabatterna, med Rasmus som smög försiktigt efter. Varje gång pojken snubblade och föll, plockade Rasmus varsamt upp honom i jackan och satte honom på fötter igen.
Min fru är sparsam med alkohol. Men när säkerhetschefen skulle gå i pension flödade vinet på hans avslutningsfest. Jag tog över vakten den kvällen och väntade tålmodigt på henne. Klockan hann bli elva på kvällen, jag satt ute på verandan och försökte ringa henne utan resultat. Tankarna for runt skulle hon försöka gå över ån, snubbla, ramla i vattnet och drunkna i det tillståndet? Precis när jag tänkte rusa hemifrån för att leta, såg jag grinden glida upp. In kom Rasmus, lugnt promenerande i kopplet och min hustru, mer eller mindre däckad, hölls upprätt av honom. Rasmus ledde henne stadigt till verandan och när hon rasade ner i soffan satte han sig bredvid mig och gav mig en blick som om han ville säga: Du ser vad jag får stå ut med?
Jag tror aldrig jag har sett så mycket ironi i en hunds blick. Och än idag retar jag min fru för att det var Rasmus som fick föra hem henne den kvällen. Livet lär ibland är det våra fyrbenta vänner som visar störst ansvar och hjärta, och som lär oss att tålamod lönar sig, både med människor och med djur.
