Mina föräldrar har aldrig gett mig det stöd jag längtat efter, men mina vänner har varit vid min sida genom alla prövningar. Det sägs att familjen är för evigt, men så var det inte för mig. I mitt märkliga drömland stod mina vänner alltid bakom mig, viskande hemliga ord av tröst när inget annat fanns kvar.
Vi fann varandra i en skola i Uppsala, där våra namn ibland lös med konstiga, otydliga bokstäver på klasslistorna. En dag svävade jag fram genom en korridor fylld av svävande pennor och märkligt välkomponerade toner av svensk folkmusik. Jag ville gå på en konstkurs och målade långa älgar på isen, men mina föräldrar vägrade betala avgiften på tusen kronor. De tyckte kanske att man inte kunde äta färg eller sova under dukar. Men mina vänner, Linnea, Saga, Klara och Ebba, tömde en magisk tompung som aldrig verkade ta slut på kritor, papper och penslar. Och Adam, snäll som han är, övertygade sin syster Moa Årets unga designer i Borlänge att lära mig helt gratis, mot hemliga konstnärsdrömmar som utbyte.
Examensdagen svävade nära. Medan havet av studentmössor brusade, vände sig mina föräldrar bort och räknade sina kronor. Men mina vänner tog nattjobb på märkliga glasshak och serverade rabarberpaj till sura professorer för att samla till festen. De klippte och sydde ihop min klänning av halvgenomskinligt tyg i skuggorna av stora granar, målade och stylade mitt hår med änglavingar.
När jag beslöt att byta universitet från Göteborg till Lund, sade mina föräldrar: Antingen väljer du vårt spår eller går din egen, men då får du stå för notan. I den drömmen blev dörrarna höga och svåröppnade, men mina vänner öppnade fönster av udda former. Jag bodde hemma hos dem i en snurrig lägenhet där möblerna sakta snodde runt sig själva, och vi delade på falukorv och tunnbröd. Sakta samlade jag mina besparingar silriga femtiokronorssedlar och betalade avgiften till universitetet själv.
De har alltid funnits där: samlade ihop till kontantinsatsen när jag köpte en stuga djupt inne i skogen, målade tillsammans fasaden knallröd under de ljusa sommarnätterna, och höll mig varm när febern dansade. Mina föräldrar och bror följde aldrig med; de fanns där endast som avlägsna figurer i bakgrunden av drömmen.
Nu har fyra år gått utan ett ord från min barndomsfamilj, men det känns märkligt logiskt. De som verkligen är min familj är de sex som alltid finns där: fyra vänner från skoltiden och två som dök upp som ljusblå silhuetter i universitetsfolkmassan. Jag är evigt tacksam för att få ha dem i min drömlika, ibland bakvända, men alltid vänfyllda verklighet.
