Fasterbjudan
De körde faster Birgitta från landet till Stockholm. Hon var gammal nu, svårt att sköta gården och allt själv. Så hennes syskonbarn, Kajsa, tog henne till sig i lägenheten.
Kajsa och hennes man Mats var överens. Mats var en tyst, smal man med glasögon, som aldrig satte sig emot Kajsa och hennes bestämda, högljudda sätt.
Det är ingen främling, Mats. Det är ju faster! Hon har inga egna barn. Och jag har ingen mamma kvar längre… Min mamma var trettio år yngre än faster Birgitta, född i min farfars andra familj. Och ändå, min mamma gick bort så tidigt… Åh, vad man saknar faster! Vi tar hem henne, det är bestämt, sa Kajsa.
Kajsa hade två barn, Anton och Tilda, och de kände inte faster Birgitta. Hon själv hade bara träffat henne några få gånger, mest skickat brev. Telefonsamtal gick inte för sig Birgitta hade aldrig haft någon mobil eller modern teknik.
Och plötsligt står hon i hallen. Liten som en tomte (Anton, tretton, är mycket längre). Hennes hår: fluffigt som en maskros, hatt på huvudet, och helt klarblå och pigg blick.
I handen håller hon en gammal väska och en ICA-påse från tiden innan plastförbudet. Två slitna resväskor till.
På armen har hon en stor röd katt, som slött bligar på familjen, hoppar ner och börjar utforska lägenheten.
Det här är Apelsin, han fick följa med. Ett levande hjärta, ni får ursäkta, skrattar faster Birgitta.
Och så säger hon:
Men vilka fina ni är! Kära barn!
Sen blev det festlig fika. Faster hade med sig inlagda gurkor, sylt och hemkokt marmelad från landet. Kajsa förundrades över hur hennes petiga barn glatt åt och smorde in både sylt, gurkor och grönsaksmix.
Kajsa! Har ni sommarstuga? Jag planterar vad ni vill, även om hälsan är svagare nu. Det är viktigt att odla själv! Man behöver egen jord! faster Birgitta var bestämd.
Kajsa sa att de inte hade någon stuga. Vad skulle de med det till? Allt går ju att köpa. Och dessutom hinner de inte, båda jobbar mycket, och de ser knappt barnen. Lägenheten är fortfarande belånad, flera år kvar på lånet.
Men man måste ha jord! Stirra inte på mig så där, Kajsa. En människa behöver landet. Vi ska köpa, skaffa en liten tomt, sa Birgitta och lunkade mot sitt rum.
Ja, skaffa, enkelt… hon tror vi är miljonärer! muttrade Kajsa när hon diskade.
Nästa dag var det lördag. Mats låg i sängen och njöt av sin morgontidning. Kajsa ropade till barnen att de fick värma pizza och lade sig för att vila.
Anton och åttaåriga Tilda satt som vanligt med varsin mobil.
Katten Apelsin satt bredvid och vickade på huvudet. Då kom faster Birgitta in.
Vad gör ni? undrade hon.
Barnen förklarade ivrigt och visade, faster Birgitta skakade på huvudet. Sen sa hon:
Jag har sett sådana i landet också, fast enklare. Jag har aldrig ägt någon. Behövdes aldrig. Jag skrev brev till er mamma, det var enklare för mig. Men det är ju faktiskt smart! Man hittar folk var som helst. Nyttig pryl. Nå, lägg bort dem nu och följ med mig!
Varför? Vi spelar ju! sa Anton.
Spelar ni? Ni sitter ju bara och pillar på telefonen! faster Birgitta var förbryllad.
Vi spelar inne, alltså i mobilen! pep Tilda.
Då började faster Birgitta berätta om hur de lekte ute på landet. Sen lockade hon barnen ut till köket.
När Kajsa kom ut där stannade hon häpet. På bordet stod en tallrik pannkakor. Lycklig Anton drack te och Tilda stod bredvid Birgitta och gjorde köttbullar.
Kolla mamma! Det här blir en glad köttbulle, hoppas du får den! skrattade Tilda.
Sedan kom Mats också och sniffade belåtet.
Nu ska alla laga köttbullar och pannkakor tillsammans! Hemlagat är bäst! bestämde faster Birgitta.
Varför då? Allt finns att köpa färdigt! invände Kajsa, som egentligen avskydde att laga mat, och brukade köpa färdigmat och frysmat. Familjen hade aldrig protesterat tills idag.
Nej, mamma, vi vill laga själv! Jag har aldrig smakat så här goda köttbullar! sa Anton.
Och sen tog faster Birgitta ett garnnystan, spände det runt några stolben och lärde Tilda hoppa “garnhopp”, precis som hon gjorde på gården när hon var liten.
Vadå, hoppar ni aldrig så här? undrade hon.
Ingen gör det! Ungarna går ju ut, men ändå sitter de med mobilen! skrattade Mats.
Så kan det inte vara! Man måste mötas och leka på riktigt! Mobilen är användbar, det är klart. Men man ska ringa eller skicka nåt viktigt och det räcker! sa faster Birgitta.
På kvällarna stickade hon, medan Apelsin låg och sov på fåtöljen bredvid.
Mamma, kom! ropade Tilda plötsligt.
Kajsa kom ut i hallen och gluttade in i badrummet.
Där stod faster Birgitta och smekte den nya tvättmaskinen och sa:
Grattis på dagen, lilla tvättmaskin! Må du leva länge och tvätta massa år till!
Faster Birgitta, vad… gör du? viskade Kajsa, undrande om tanten blivit lite senil.
Idag är ju 8 mars! Tvättmaskinen är ju en tjej. Måste gratta henne! skrattade Birgitta.
Men den är ju bara en maskin, faster… sa Kajsa.
Tekniken fattar allt. Säg inte så. På landet höll Vasja på att fastna med traktorn, men han pratade snällt med den och så lyckades den komma loss. Och Kalle pratar alltid med sin bil, kallar den för “Petra”. Ni fattar inte hur lyckliga ni är. Förr tvättade vi för hand, i älven! Nu har ni allt ändå är ni sura. Mobil, så ni alltid vet var barnen är. Tvättmaskinen tvättar allt, och mikron värmer maten på nolltid!
Faster Birgitta började hämta barnen från skolan varje dag.
Anton fick problem i klassen en dag. Berättade inget för Kajsa eller Mats, grät i hörnet. Då kom Birgitta in. Han fick ur sig allt, utan att han ens tänkte på det. Nästa dag gick han bara till tredje lektionen och det var ovanligt tyst hemma. Inte ens faster Birgitta hördes.
Gick hon ut och promenerade? tänkte Anton.
När han väl kom till skolan hörde han en bekant röst från klassrummet. Gluttade in genom dörren. Läraren satt tyst, och där på tavlan stod faster Birgitta och berättade något spännande.
Åh nej, nu kommer de skratta åt mig! tänkte Anton, men ingen skrattade. Efter lektionen flockades alla runt faster Birgitta. Anton gick in och mötte Petter, klassens mobbare.
Hej, varför var du sen? Din mormor är ju jättetrevlig! Hon har lärt oss massor. Önskar jag hade en sån. Imorgon ska hon ta oss till parken, hon vet så mycket om djur och växter! Läraren lät henne berätta för klassen Petter log stort.
Ja… hon är fantastisk! Anton skrattade och sprang fram och kramade faster Birgitta.
Samma kväll bröt Kajsa ihop i köket. Hon var så trött på allt, och faster Birgitta dök upp, serverade te och lät Kajsa gråta ut.
Birgitta berättade om sina tre barn som dött när de var små. Om sin man som gått bort tidigt, frisk och stark, och hur hon kämpat sig genom sjukdomar. Som gråtit av smärta, men ändå klarat sig.
Finns det ett ideal för människor? Gud har gjort oss olika. En del är spinkiga, andra har former. Smaken varierar, Kajsa. Förr var runda kvinnor populära! Men du är vacker. Lockigt hår, stora blå ögon, och fina former. Var glad för det du fått. Andra har inte lika mycket. Så många är ensamma! Mats är ju en klippa, han älskar dig, gör allt för familjen. Och barnen är en glädje! Resten ordnar sig. Nu ska jag sova och faster Birgitta gick till sitt rum.
Kajsa slutade gråta. Hon hade ju faktiskt allt.
Den dagen Kajsa väntade på Mats som vanligt (hon var ledig och såg fram emot semester). Men han kom inte hem.
Barn! Har pappa ringt? Var är ni? ropade hon.
Anton stod i köket och rörde i någon smet Kajsa såg att han blivit intresserad av matlagning, och att han kunde vända pannkakor i luften nu.
Tilda byggde ett hem av stolar, hängde upp filtar och placerade ut gosedjur.
Barnens mobiler låg orörda. Kajsa hade märkt att de bara tog dem för att svara på samtal.
Hon ringde Mats om och om igen svararen sa “Numret är tillfälligt ej tillgängligt”.
Och hon blev kall inombords. Var är faster Birgitta? Ingen teckning av de gamla tofflorna eller hennes lugna röst.
Hon sprang till hennes rum. Katten Apelsin sträckte sig på sängen.
Anton! Tilda! Var är faster Birgitta? flämtade Kajsa.
Barnen kom på en gång.
Vi kom hem med henne från skolan, sen gick hon någonstans viskade Tilda.
Hur länge sen? Tilda, hur länge? Kajsa skrek, dottern nickade och började gråta.
Herregud! Vi köpte ju en mobil åt henne. Men hon tog den inte med sig… Hon är ju gammal! Kajsa satte sig utmattad.
Anton sprang och drog på sig jackan.
Var ska du? Kajsa rusade efter.
Vi måste hitta henne, mamma! Vi klarar oss inte utan henne! och Anton kutade nerför trappan.
Tilda tog på sig gympaskor och följde sin bror.
Kajsa klädde sig medan hon sprang, och jagade barnen till porten.
Barnen stod där och log.
Vad är det? frågade Kajsa.
De pekade åt vänster.
Där kom faster Birgitta, arm i arm med Mats, i sin hatt med vallmo på.
Faster! Du skrämde oss! Så där får du inte göra! Och du Mats, var har ni varit? Kajsa kastade sig om hans hals.
Vi gick och fixade den där läckan i badrummet, ser du! sa faster Birgitta.
Va? Men… hur? var allt Kajsa kunde säga.
Men vi ville överraska dig. Faster Birgitta är helt otrolig, hon räddade oss! Mats skrattade.
Faster… Varifrån fick du pengarna? Det behövdes inte… började Kajsa.
Varifrån? Jag har sparat. Min pension är bra, och jag behövde aldrig använda pengarna. Hade egen gård, mjölk och ägg, bakade bröd själv. Nu har jag sålt huset. Vad skulle jag ha dem till? Ingen har fickor i kistan. Jag ville ändå ge dem till er. Bättre nu när ni behöver det, än att vänta, sa hon enkelt.
Kajsa var tyst. Nu behövde hon inte jobba dubbelt längre mer tid för familjen. Så skönt!
Imorgon åker vi till landet och tittar på stugan! Vi har redan valt ut en liten stuga med Mats! fortsatte faster Birgitta.
Eget hus! Hurra! Sommarstuga! Och du har lovat oss att lära titta efter eldflugorna, fläta korgar, och gräva ner hemliga skatter av glasbitar och blommor! barnen kramade Birgitta.
Alla gick hem tillsammans, omfamnade varandra.
Kajsa stannade vid porten en sekund, tittade upp mot molnen och viskade:
Tack. Tack för faster Birgitta.
