Jag bor på en liten gata nära en gymnasieskola, och nu när hösten kommer är det som om livet återvänder till kvarteret pojkar med stora ryggsäckar, uppknäppta skjortor, skratt, stressade mammor, cyklar som stannar till vid hörnet för att släppa av elever. För de flesta är det vardagligt. För mig känns det som ett slag i bröstet. För tre år sedan dog min son, som då gick i årskurs två på gymnasiet, och sedan dess är skolstarten den tyngsta tiden på året för mig.
Min son hette Lars, han var sexton år. Den kvällen var han ute och åt med några kompisar, de satt kvar ett tag i parken efteråt. Klockan tio på kvällen var han på väg hem, gick över gatan och jag satt vaken och väntade, som alltid. En förare, full och oansvarig, körde mot rött ljus hela vägen. Han saktade inte ner, han stannade inte. Lars hann inte ens förstå vad som hände. När de ringde från sjukhuset kände jag hur kroppen blev tom. Jag stod där och kunde inte förstå vad de sa till mig.
Jag har förlorat mina föräldrar. Smärtan var stark, tung och sorglig. Men ingenting är som att begrava sitt barn. Det är mot allt det livet egentligen är. Jag kände ilska, vanmakt och skuld allt på samma gång. Jag frågade mig varför jag lät Lars gå ut, varför jag inte bad honom komma hem tidigare, varför Gud tillät detta. I månader grälade jag med Gud. Jag bad och grät, klagade, sa att det inte var rättvist, att han tagit min son utan förvarning.
Jag har haft en bokhandel i över tio år det är mitt levebröd. Jag säljer anteckningsböcker, färgpennor, bläckpennor, kopierar, skriver ut, gör även pengartransaktioner för kunder och banken, så folk kommer och går hela dagen. Förut brukade jag känna glädje när jag hjälpte eleverna. Nu påminner varje skoluniform mig om Lars. Varje barn som köper anteckningsböcker tar mig tillbaka till de han behövde. Ibland står jag och kopierar papper och känner tårarna komma utan att jag kan stoppa dem.
Det första året efter att han gått bort kunde jag knappt öppna butiken. Jag hade ingen kraft att dra upp gallret. Jag tvingade mig själv att gå upp för att jag behövde mat, betala hyran och räkningar. Många dagar stod jag bakom disken med ett påklistrat leende och ett söndertrasat hjärta. Det fanns dagar när pojkar kom in och skrattade, och jag fick bita ihop för att inte bryta ihop framför dem.
Med tiden har min ilska mot Gud bleknat. Inte för att smärtan försvann, utan för att jag insåg att ilskan bara gör mig sjukare. Idag ber jag om styrka och lugn. Jag ber om hjälp att leva med den tomhet som ingenting kan fylla.
När jag ser skolstarten nu, eleverna som kommer och går och livet på gatan, känner jag hur bröstet blir trångt. Jag gråter inte som förr, men smärtan är kvar stilla och självklar. Man lär sig att leva med den, men den försvinner aldrig. Man lär sig att andas runt sorgen, inte att sudda bort den.
Varje morgon öppnar jag min bokhandel. Jag hjälper eleverna. Jag ser ryggsäckarna när de går förbi min dörr. Och även om jag ser stark ut utåt, är jag fortfarande den pappa som väntade på att höra sonens nyckel i dörren klockan tio på kvällen fast jag vet att det aldrig mer kommer att hända.
