Åtta år har jag varit hemmamamma. Nej, det var inte drömmen jag har aldrig fantiserat om att sortera smutstvätt och räkna disktrasor men livet blev som det blev. Jag har två barn, en man som jobbar över så mycket att jag funderar på om han bosatt sig på kontoret, och ett hem som aldrig är riktigt rent, oavsett hur många gånger jag dammsuger.
Varje morgon släpar jag mig upp klockan halv sex. Innan någon ens hinner gäspa är frukosten redan fixad, och jag har hunnit sätta på kaffet. Vid sju har jag diskat, dammat vardagsrummet, bäddat sängarna och halvt lagat dagens lunch. När min man går ut genom dörren säger han: Du kan väl ta det lugnt hemma. Som om det vore semester att stanna hemma med barn, disk och dammråttor som multipliseras snabbare än en svensk vinterdag förvandlas till regn.
När dörren stängs bakom honom börjar mitt andra arbetsliv: tvättmaskinen körs, golven skuras, badrummet blir till min personliga fiende, leksaker plockas undan (och plockas ut igen), handlar mat, hämtar barn från skolan.
Så fort barnen stormar in genom dörren är det slut på vilan om det nu någonsin fanns någon. Läxor, mellanmål, bråk, skrik, och kläder som blir smutsiga i en takt som skulle göra ICA:s tvättmedelsavdelning glad. Samtidigt kommer min man hem trött, och parkerar sig framför mobilen. Ber jag om hjälp får jag ett: Jag jobbar faktiskt hela dagen. En gång slog jag tillbaka med: Det gör jag med! då blev han sur. Han sa jag överdriver, att jag inte vet vad riktig trötthet är.
En dag sa jag att jag ville börja jobba igen. Skapa egna pengar, komma ut, känna mig nyttig till något annat än att hålla hemmet i schack. Han svarade: Vem ska då ta hand om barnen?, Varför gifte jag mig ens med dig då?, Du är självisk. Svärmor som heter Birgitta och alltid dyker upp när man minst anar det konstaterade att en bra svensk hustru är hemma.
Jag började känna mig osynlig. Ingen frågar hur jag mår. Ingen tackar. Blir maten för salt klagas det. Är det stökigt är det mitt fel. Dåliga betyg? Dags att peka på mig igen. Allt landar på mina axlar.
En dag brast det. Jag stod och diskade klockan tio på kvällen, med ryggvärken från helvetet, och hörde min man prata i telefon: Min fru jobbar inte, hon är ju hemma. Då lät jag tallriken glida tillbaka i diskhon. Och grät. Där. Med diskvattnet som enda sällskap.
Nu är jag… utmattad. Trött på arbete utan lön, utan arbetstid, utan uppskattning. Trött på att livet verkar låst mellan fyra svenska väggar. Trött på att vara bara hemmamamma.
Och jag vet inte längre vad jag ska göra. Ska jag hålla ut? Argumentera? Söka jobb, även om det riskerar att skapa kris i familjen?
Så, vad tycker ni är hemmamamman verkligen privilegierad, eller är det bara en tung börda ingen riktigt vill se?
