Min man och jag har bott ihop i tio år. Vi har en fin familj, som många skulle avundas. Men på sistone har det uppstått konflikter. När vi fick barn fick vi lära oss leva på ett nytt sätt.
En dag märkte jag att barnens leksaker saknades. Det var inte bara småsaker, utan dyra leksaker. Först frågade jag barnen, sökte igenom hela lägenheten, men leksakerna syntes inte till. Mystiskt, faktiskt. Till och med min man letade inget resultat.
Min svärmor brukar ofta hälsa på oss. Hon älskar att leka med sina barnbarn. Vanligtvis fikar vi tillsammans och sedan leker hon i barnkammaren. Men den här gången gick hon bara snabbt in i barnens rum och åkte hem igen.
Då märkte jag att ännu en leksak saknades. Jag frågade familjen, men alla sa att de lekt med något annat. Då kom min son ihåg att mormor hade hållit i leksaken och sedan stoppat den i sin väska och gått. Min man bestämde sig för att prata med sin mamma.
Några dagar senare hade vi gäster och glömde bort det hela. Vi kom först att tänka på det när min mans mamma gick hem tidigt. Då stack ytterligare en barnleksak ut ur hennes väska.
Jag krävde att få veta vad som pågick. Jag tänkte tvätta dem! sa hon.
Jag förstod att det inte var sant. Till slut erkände hon att hon tog med leksaker till sin systerson. De har inte råd att köpa sådana presenter, så hon ville glädja honom.
Vi pratade med henne och hon lovade att sluta med det. Men leksaker fortsatte att försvinna. Min man hamnade i en konflikt med sin mamma om att hon stal och gav bort dem.
Det gick så långt att barnen märkte vad som skedde. De bad sin farmor att inte komma, eftersom hon tar deras leksaker. Nu hittar vi alltid på ursäkter när svärmor vill besöka oss.
Allt det här har lärt oss något viktigt: Ibland sätter äkta omtanke och respekt gränser även inför dem vi älskar. Att vara ärlig och öppen är nödvändigt för att behålla förtroendet i familjen.
