Jag var fem år, men natten dansar fortfarande omkring mig, lika tydligt som om den låg kvar bakom ögonlocken. Min pappa hade hittat några älvlika meddelanden på mammas mobil, där hon skrivit till en vän att hon fortfarande träffade sin förmögne beundrare. De sågs sällan, nästan som i ett annat lager av drömmen. Pappa tjänade då knappt några kronor, och allt han köpte var sådant vi egentligen inte behövde, men mamma slet ändå för att ge oss mat ändå var korgen alltid tommare än tom.
Hur hade du råd att rota i min telefon? skrek mamma, röd av anklagelse. Den gyllene regeln: bästa försvar är anfall. Din lön räcker knappt till mjölk! fräste hon. Hur tror du vi har så mycket mat i skafferiet, hm?
TV:n är min! vrålade pappa tillbaka. Den är din, också!
Ja visst, svarade han, den är väl din. Allt är ditt. TV:n, köttet… och Sune. Jag tar allt med mig.
En isvind drog genom köket. Plötsligt stod jag i skottgluggen, där jag tidigare bara varit åskådare.
Inte Sune, för jävelen! snäste mamma.
Trots det följde jag den natten med pappa. Varför skulle mamma slåss mot en sådan bjässe för min skull? Pappa bar ut mig till äppelgården, höll mig högt över snön, gav mig varm choklad och snurrade mig runt tills stjärnorna började sjunga. Redan innan allt det här hade pappa tagit mer tid med mig än mamma. Vintern låg tung, och där stod jag hopkurad framför mamma i min tjockaste pälsjacka och viskade: Gråt inte, mamma, jag hälsar på dig snart.
Hon kramade mig, hårt som om vi båda höll på att upplösas. Pappa gav henne bara en blick det var dags. Han ställde sig vid dörren och sade med rösten fylld av frost: Vi ses i tingsrätten!
Sedan spretade våra liv iväg åt olika håll. Morsan hittade ganska snart en ny man och glömde bort mig för en tid. Pappa tvekade inte, utan träffade Anneli, dottern till en rik industriman. Ibland tillbringade jag några sagolika dagar hos mamma, men hon och pappa pratade aldrig mer. Trots åren som gick bleknade aldrig farsans ilska.
Några år rann undan, och när jag var fjorton blåste plötsligt alla dörrar upp på glänt. Mamma blev gravid, och pappa hamnade i fängelse.
På väg hem från fabriken drogs pappa in i ett slagsmål på gatan, där hela ansvaret föll på honom. Straffet kom hårt, med lagens hela tyngd. Hans avskedsord var viskningar i snö: Ta hand om varandra.
Anneli och jag malde på, försiktigt och ihop. En kväll plingade det till vid dörren. Anneli stod i köket och rörde om i en gryta. Jag öppnade. Mamma stod där, höggravid, håret som en virvlande dimma: Packa, du ska hem nu, sade hon.
Vem är det? ropade Anneli.
Jag kommer för min son, svarade mamma och klev in. Anneli försökte vänligt lägga handen på hennes axel och bjuda in henne ordentligt, men mamma viftade bort henne och muttrade: Passa dig, jag är med barn.
Jag kunde se hur mycket det sved i Anneli just då hon som inte kunde få egna barn. Men hon höll masken, log tunt och bjöd min mamma på kaffe vid köksbordet. Jag stängde in mig på rummet.
Förstå mig, Anneli, började mamma med en röst som knaster under is. Sune är min enda kvarvarande. Han är den ende som förstår mig, den ende som kan hjälpa mig igenom det här. Du har allt, låt honom vara hos mig medan hans pappa sitter inne.
Tårarna kom. Jag kunde inte sitta still längre. Vad gör ni? Sliter itu mig som en ostskiva! Har ni tänkt fråga vad jag själv vill?
Det är vuxet att manipulera sitt barn med gråt, sa Anneli stilla.
Jag är inte ett barn längre, svarade jag, och märkte själv att rösten bar en ny klang. Mamma, jag stannar med Anneli. Du har det fint nu, och vi andra har bara varandra kvar. Mitt liv finns här, min skola, mina vänner. Förlåt, men jag har bestämt mig.
Jag följde mamma till busshållplatsen. Dimman låg tät och snön gnisslade under fötterna. Vi väntade länge. Jag frågade: Hur går det med din Erik, då? Träffas ni än?
Man kan ju inte låta familjen svälta ihjäl, svarade hon, och hennes skratt ekade kallt i natten. Jag slöt armen om henne, fumlade, och så delade vi ett tyst farväl.
Hemma lugnade jag Anneli. Vi visste väntan på våren skulle bli både lång och krokig, men vi hade varandra, och i drömmarna trodde vi på ljuset igen.
