För ett år sedan blev jag ensam. Efter min makes begravning har jag långsamt börjat hämta mig, och jag inser nu att förutom ensamheten har jag fått ett annat problem. Pengarna räcker helt enkelt inte längre till. Jag lever väldigt sparsamt, undviker allt extra, men ändå dyker det alltid upp oväntade utgifter för mediciner och läkarbesök.
Min man och jag har uppfostrat två barn och vi har alltid försökt hjälpa dem på alla sätt vi kunnat. Varenda krona vi haft har vi gett till dem. Stora delar av det som behövdes till deras hem och hushåll har de fått tack vare oss. Jag vet inte vad ödet har tänkt för mig, men min bostadsrätt kommer att gå till min son och dotter när jag inte finns mer, om jag inte ändrar mitt testamente, vilket jag inte har tänkt göra. De är välutbildade, de vet värdet på en lägenhet och kan räkna ut vad de har att vinna i framtiden.
Några gånger har jag försökt påtala för barnen att det är kämpigt att få ekonomin att gå ihop. Om de kunde ta över betalningen av el och hyra, skulle jag slippa oroa mig över hur jag ska klara mig till nästa utbetalning av pensionen. Min dotter låtsades som om hon inte förstod vad jag menade, och min sons fru sköter alla pengar hemma hos dem, så mina antydningar försvann bara ut i tomma intet.
Jag har rätt god koll på vad både min dotter och min son tjänar, och jag är glad för deras skull de kan unna sig bilar, resor till utlandet. Barnbarnen har alltid pengar till fika och kläder, och när jag ser hur lättsamt de handlar för summor som motsvarar min pension undrar jag ofta om vi verkligen lyckades lära dem att bry sig. Ser de inte att jag knappt har pengar kvar, försöker de överhuvudtaget inte hjälpa till? Min man och jag försökte alltid föregå med gott exempel vi åkte alltid hem till våra egna föräldrar med kassar fulla med mat, vi betalade deras mediciner, läkarräkningar och annat.
Min väninna föreslog att jag skulle flytta in hos min son eller dotter, till och med utan att fråga om lov först, och hyra ut min egen lägenhet. Det vore sista utvägen för mig, men det är uppenbart att jag behöver göra något om det inte blir någon skillnad efter nästa samtal med barnen. Jag kan helt enkelt inte klara mig på pensionen, och allt jag sparat under åren har gått till barnens bästa…
