Alltså, jag är gift med en man som har varit gift förut och har två barn från det äktenskapet. Han och ex-frun gick isär för länge sen, men de har fortfarande kontakt för barnens skull. Han betalar underhåll varje månad och hjälper till på det sättet. Generellt har han stenkoll på vad som händer med barnen, ex-frun och till och med sin gamla svärmor.
Men så häromdagen får jag höra, helt från ingenstans, att min man har bestämt sig för att hjälpa sin ex-fru ekonomiskt. Tydligen har hon dragit på sig en massa skulder. För tre år sen tog hon ett lån på banken för att starta ett litet företag, men företaget gick åt skogen, av nån anledning. Lånet finns kvar, men hon har inga pengar att betala tillbaka med, så nu har det bara växt och blivit jättemycket. Och lösningen? Flytta över hennes bostadsrätt till sin mamma, annars skulle hon och barnen stå på gatan.
Min man fick reda på det här först nyligen, och nu har han liksom börjat antyda saker till mig. Typ, du vet, min ex-fru sitter i trubbel, det handlar ju om mina barn också. Det vore ju inte fel om vi kunde hjälpa till lite. Han menar att om ingen hjälper henne nu så kommer skulden att gå vidare till barnen längre fram, och då har de det problemet över sig.
Igår bara sa han rakt ut: Jag tänker ge min ex-fru halva min lön varje månad, så hon kan bli av med skulderna snabbare… Vad tycker du om det?
Alltså, jag tappade hakan när han sa det. Jag bara: Har du blandat ihop något, älskling? Vem är hon egentligen för dig numera? Hon är ju inte din anhörig längre. Varför ska du hjälpa henne så?
Men han stod på sig och sa: Men barnen är ju där, det är ju deras framtid det handlar om! Jag måste göra något.
Jag påminde honom om att han redan betalar underhåll och brukar skicka extra pengar ibland också så barnen är redan väl omhändertagna. Och jag sa att det är faktiskt hennes ansvar att ta tag i sina skulder nu, det är liksom inte vårt problem. Varför ska vi göra avkall på vårt liv för att lösa hennes trassel? Nej, jag vill inte höra talas om det ens!
Efter det sa han inget mer, han blev sur på mig och gick iväg… Men alltså, har jag gjort något fel? Visst har jag rätt att säga nej till nåt sånt?
