Nu går det att leva
Saga stod vid gravens kant och såg hur kistan sänktes ner i jorden.
Det var kallt. Novembervinden slet i sorgbandet på kransen, kröp in under kappan och fick henne att huttra.
Bredvid snyftade faster Siv, en avlägsen släkting som Saga knappt träffat några gånger.
Mamma höll masken, men hennes fingrar som klamrade sig fast vid Sagas hand var iskalla.
Pappa…
Saga stirrade på kistan och försökte förstå vad hon kände.
Ingenting.
En total, klanglös tomhet inuti. Som i ett fruset hus där värmen stängdes av för länge sen.
Han var en bra människa, sa någon bakom henne. Må han vila i frid.
Saga var nära att börja skratta.
Bra?!
Hur vet de det?!
De såg honom på högtider, nykter, leende, med dragspel. “Han hade guld i händerna”, “Festens glädjespridare”, “go gubbe”.
Och inget mer.
De anade inte hur han var hemma.
Saga slöt ögonen, och minnet smög fram: hon var sju, vaknade mitt i natten av oväsen. Pappa stormade in i hallen, missade dörren, stank av brännvin och något surt. Mamma försökte dra honom in, men han slet sig, viftade, röt: “Du respekterar mig inte!” Saga knep ihop ögonen och drog täcket upp till ansiktet så hon slapp se och höra.
På morgonen satt pappa i köket med skuld i blicken, drack saltlake och mumlade: “Förlåt, Saga. Det ska aldrig hända igen.”
Det hände igen.
Alltid igen.
Saga öppnade ögonen. Kistan var redan täckt, kransarna låg på högen. Folk började gå mot utgången från kyrkogården. Mamma lade handen på hennes arm:
Kom, Saga. Vi måste fixa sorgen…
Vid minnesbordet satt Saga som en främling. Åt, nickade, svarade på kondoleanser. Inombords ekade en enda tanke som fick henne att vilja skrika:
“Varför känner jag inget? Varför gör det inte ont?”
På kvällen när alla hade gått, satt hon kvar med mamma i köket. De drack te, sa inget. Till slut sa mamma:
Vet du, jag kom att tänka på något konstigt.
Saga mötte hennes blick.
Jag tänkte att nu behöver man inte vara rädd längre. Att han inte ramlar ute eller fryser ihjäl eller försvinner. Att vi bara kan leva.
Saga såg på mamma och såg samma skräck som hon själv kände. Skräcken inför att det inombords fanns lättnad, inte sorg.
Är jag hemsk? viskade mamma.
Saga flyttade sig, höll om henne.
Nej, mamma. Vi är inte hemska. Vi är bara trötta.
De satt så till gryningen. Mindes. Inte det att han drack, utan annat: hur han byggde dockhus till Saga, lärde henne cykla, hur han en gång släpade hem en jättestor vattenmelon och de åt den tillsammans sittande på köksgolvet när den inte fick plats på bordet.
Han var många saker. Det är också sant.
Sen gick mamma och lade sig, och Saga blev ensam kvar. Hon tog fram mobilen, skrev till sin man: “Jag mår okej. Kommer hem imorgon.”
Plötsligt insåg hon att hon för första gången på flera dagar andades lugnt. Utan oro. Utan att vänta på ett samtal med dåliga nyheter. Utan den eviga, utmattande nervositeten.
Pappa dog. Och livet blev äntligen stilla.
Hon visste att tanken skulle komma tillbaka. Att hon många nätter skulle vakna med skuld. Att faster Siv och andra släktingar skulle viska: “Så hård, hon grät inte.”
Men nu, i den tysta lägenheten där det inte längre luktade brännvin och inga skrik hördes om natten, tillät Saga sig en minut av sannhet.
Förlåt, pappa, viskade hon ut i tomrummet. Jag älskade dig. På riktigt. Men jag var så trött på att hata dig.
På morgonen reste hon bort.
I tåget stirrade hon länge ut på det gråa novemberlandskapet. Sedan tog hon fram sin anteckningsbok och skrev ner det svar som kom till henne:
“Barn till alkoholister gråter inte på begravningen. De har redan gråtit färdigt under alla åren bredvid sjukdomen. Det är inte så att de är kalla. De är bara överlevare.”
Saga stängde anteckningsboken och log för första gången på länge.
Tåget tog henne mot ett annat liv. Ett liv där hon slipper se sig om…
