Julstöket är alltid en kaotisk och rörig tid. Men ofta finns där ändå en värme i tumultet det är ju då de efterlängtade gästerna anländer, släkten samlas, och alla firar helgen med glädje och lättsamhet. Låt oss nu gå in i en scen ur livet, fylld av spänning och känslostorm, om en kvinna som längtade djupt efter att få fira sin sextioårsdag tillsammans med sina närmaste.
Jag hade förberett min stora födelsedag i över en veckas tid. Häromdagen fyllde jag 60, och förväntan inför att få hela släkten samlad gjorde att jag lade ner mitt hjärta och min själ i förberedelserna. På grund av restriktionerna fick jag ge upp tanken på att ta med alla till restaurang istället skulle vi samlas hemma hos mig.
Jag bor ihop med min dotter Stina, hon är trettioett men har ännu inte gift sig. Min son, Erik, däremot har familj och en liten dotter. Han fyllde nyligen fyrtio. Allt jag ville var att få ha mina barn och mitt barnbarn omkring mig på min stora dag. Jag gick till ICA och släpade hem kassar med råvaror, planerade menyn in i minsta detalj. Jag lagade massor silltårta, gravad lax, flera olika sallader, kåldolmar, köttbullar, och naturligtvis en prinsesstårta. Alla var inbjudna till lördagen så att det skulle passa och ingen skulle ha någon annan plan.
Men lördagen kom och ingen dök upp. Min son svarade inte ens när jag ringde. Jag förstod ingenting. Hjärtat sjönk. Istället för glädje brände tårarna i ögonen när jag stod där och packade undan all mat som ingen smakat av. Hur kunde mina egna barn låta sin mamma sitta ensam på hennes stora dag? Stina försökte trösta mig, men jag kunde inte släppa tankarna. Söndagsmorgonen tog jag med mig halva buffén och åkte raka vägen till min sons familj jag måste få veta varför de uteblev.
Jag har fostrat två barn ensam. Min make flyttade till Norge för att arbeta men hörde aldrig av sig igen. Med hjälp av mina föräldrar lyckades jag köpa en liten trea i ett hyreshus utanför Göteborg. När Erik gifte sig som trettioåring, fick de bo i ett av sovrummen, Stina i det andra, och jag i vardagsrummet. Det var trångt och stökigt, men jag ville hjälpa det unga paret till en bra start.
Så gick åtta år. Eriks dotter, lilla Tyra, blev min ögonsten. Sedan avled min svärmor, som knappt haft någon kontakt med oss. Märkligt nog testamenterade hon sin lilla etta till mig efter sin död. Lägenheten krävde dock omfattande renovering. När allt var klart bestämde jag mig för att låta Erik och hans familj flytta in där och vi började ses allt mer sällan, men höll ändå ihop vid högtider och jul, som svenskar gör.
Men nu, till min födelsedag, dök Erik inte upp. För första gången någonsin! Klockan tio på söndagen stod jag på deras trapp. Hela vägen dit bultade oron i bröstet hade något hänt? Med mig hade jag mat nog för ett litet kalas. Min svärdotter, Anna-Lena, öppnade dörren, yrvaken och irriterad över att ha blivit väckt, och frågade rakt av vad jag ville.
Erik sov fortfarande. När han väl kom upp erbjöd han mig en kopp kaffe. Jag satte mig vid köksbordet och frågade varför de inte kommit på min fest, trots att inbjudan gått ut en hel vecka innan. Och varför hade han inte ens svarat? Erik höll något tillbaka, men Anna-Lena tog till orda, skarpt och utan omsvep. Det visade sig att hon länge varit missnöjd med att de bara fått en etta, medan jag fortfarande bodde i en trea. De hade inte plats för ännu ett barn, och det tyckte hon var mitt fel. Det var så deras tacksamhet såg ut. Man sliter, ger sitt allt för sina barn, till och med skänker dem en lägenhet, ändå är det aldrig tillräckligt.
Jag insåg där och då: Man måste sätta sig själv i första rummet. Tänka på sitt. För annars får man aldrig se ens den enklaste tacksamhet tillbaka.Jag tog ett djupt andetag och såg ut genom fönstret, där solljuset dansade över hustaken. Plötsligt blev allt oväsen runt omkring obetydligt. Kaffekoppen värmde mina händer. Det var för sent att vrida tillbaka tiden eller hoppas på förståelse från dem som inte vill förstå.
“Jag ville egentligen bara säga jag älskar er. Alltid. Men nu är det min tur att leva lite också.” Med de orden reste jag mig, lämnade matlådorna på köksbänken och gick.
När jag kom ut på gatan igen var luften klar och frisk. Mobilen vibrerade till. Ett meddelande från Stina: “Mamma, ska vi äta prinsesstårta och se på gamla filmer ikväll bara vi två? Jag har saknat dig.”
Jag log för mig själv. Livet blir aldrig som man tänkt sig, men ibland är det just i de stunder då bristen på förväntad kärlek blir som tydligast, som den äkta närheten får chans att växa. Med lättare steg började jag gå hemåt, och fann att mitt hjärta redan var på väg att läka.
Julstöket stod kvar i mitt kök när jag kom hem, men denna gång såg jag det med nya ögon som alla de minnen som kärlek faktiskt lämnat, både goda och svåra. Tårta, skratt och film väntade med min dotter. Och i detta lilla, enkla ögonblick visste jag att livet fortfarande bar på nya firanden.
