Victoria and I Met in Year One: Growing Up in Modest Circumstances, Navigating School Freebies, Univ…

I first met Victoria when we were in Year One. Back then, I couldnt really grasp that she was a foster child, mostly because I had no idea what a foster family was or how care homes worked. It was a bit odd to me that some kids in our class received presents from the school, while others didnt, but eventually everything made sense. Other than that, Victoria and I came from families with more or less the same financial background. We loved going to the cinema with our class, and only once in a blue moon could we scrape together enough coins to buy ourselves some crisps.

Victoria grew up to be incredibly thrifty as a result. Over the years, with all these newfangled phones and stuff, we often felt a bit inferior, as we couldnt afford much, but it just seemed normal to us. We finished school. In our first year at university, Victoria was already getting two grants the standard one and a hardship grant so she managed to set aside a bit of money. I tried to earn some myself by working as a hostess in supermarkets or handing out leaflets. Around that first year, Victoria met the man who would become her husband. He was a nobody back then, taking the bus everywhere and living in the halls.

I had barely any free time for friends while at university, so I missed the moment when Victorias husband started making good money, bought his first car, and began taking her on all sorts of trips. I simply couldnt afford things like that, and my boyfriend wasnt well off either. From time to time, Id get offers to join them on holidays, even abroad, but Id have to pay my own way, and what was pocket change to them felt like a fortune to me.

Not long ago, my friends had their wedding, but I wasnt able to attend. They didnt want a local do, choosing instead to travel to another part of England for a lavish celebration. With so many guests, there wasnt room for everyone, so we were expected to sort out hotel rooms ourselves. On top of that, there was the wedding gift and travel costs to consider… It was all just too much in the end, so I couldnt go.

Lately, I keep hearing how theyre off to Egypt or Turkey, that Victoria bought her husband an iPhone, that hes got a new car, or has just done up their flat… And I feel more and more like I dont fit into their lives any longer. Our financial situations have drifted so far apart now that it just feels impossible.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Victoria and I Met in Year One: Growing Up in Modest Circumstances, Navigating School Freebies, Univ…
När hjärtat hos en svensk katt slog dämpat i bröstet och tankarna for runt, värkte själen. Vad kunde ha hänt så att matte lämnade honom till främmande människor, varför övergav hon honom? När Elin fick en kolsvart brittisk katt i inflyttningspresent till sin lilla, enkla etta – hennes mödosamt uppnådda första hem, som ännu inte blivit riktigt ombonat och där andra bekymmer krävde hennes uppmärksamhet – blev hon först helt paff… Kattungen med gyllengula ögon såg på henne. Elin drog efter andan, log och frågade presentgivaren: – Är det en hane eller hona? – Hane! – Okej, då får du heta Sigge, sa hon till katten. Med ett litet jam instämde han. *** Brittisk korthår visade sig vara ytterst trivsam sällskap. Tre år har nu gått, och Elin och Sigge lever i harmoni. Alla vardagsrutiner – från hen möter henne vid dörren och värmer hennes hjärta i soffan till att följa henne runt vid städning – har färgat livet i glada färger. Att ha någon som väntar hemma, någon man kan skratta och gråta med och som förstår en på ett ögonkast – det är lycka. Men… På sistone började Elin känna smärta i höger sida. Först trodde hon att hon sträckte sig, sen skyllde hon på fet svensk husmanskost. När smärtan blev värre sökte hon läkare. Diagnosen kom som ett slag. Den kvällen grät Elin mot kudden – Sigge låg tyst bredvid och försökte trösta med sitt melodiska spinnande. Under hans spinnande somnade hon. På morgonen bestämde hon sig att inte berätta för någon i familjen om sin sjukdom, för att slippa medlidande blickar och osmidiga försök till hjälp. En liten hoppets droppe fanns – kanske skulle behandlingen hjälpa. Men: vad skulle hända med Sigge? Djupt inne insåg hon – om allt går illa, måste hon hitta ett nytt hem åt honom. Hon lade ut en annons på nätet: Raskatt ges bort till bra hem. När första intressenten ringde och frågade varför hon ville skiljas från en vuxen katt, svarade Elin helt reflexmässigt att hon är gravid och fått allergi. Tre dagar senare flyttade Sigge, med allt sitt kattkit, till nya ägare. Elin skrevs in på sjukhus… Två dagar senare ringde hon och undrade hur Sigge hade det. De bad om ursäkt – katten rymde redan första kvällen och de kunde inte hitta honom. Första impulsen var att fly från sjukhuset och leta efter katten. Hon bad till och med sköterskan att bli utsläppt men fick strängt besked att återgå till rummet. Rumskompisen, en äldre kvinna, frågade vad som hänt. Elin berättade gråtande allt. – Vänta med sorgen, flicka lilla, sa den tunna damen. I morgon kommer en specialist från Stockholm – min son har ordnat, jag ska flyttas till annan klinik men vägrade. Jag ber att även du får träffa henne – kanske är din diagnos inte så farlig! *** Sigge, som lyckats smita ur sin transportbur, fann sig i det främmande hemmet. En okänd hand sträcktes mot honom, men han slog till och flydde in i ett hörn. En mjuk kvinnlig röst försökte lugna, men det var inte hans matte… Hjärtat slog tungt när Sigge undrade varför han blivit lämnad. Han letade med blicken i rummet – och fann ett öppet fönster. I ett svart svep hoppade han ut och hans färd hem till Elin började… *** Specialisten visade sig vara en vänlig, medelålders kvinna – Maria Paulsson – som noggrant undersökte Elin, läste hennes journal och gjorde fler tester. Elin väntade sig inget gott. Tillbaka i rummet låg rumskompisen redan tyst. – Vad har de sagt till dig, flicka? frågade hon. – Ingenting ännu – de kommer tillbaka senare. – Min diagnos bekräftades, sa kvinnan sorgset. – Beklagar… Tack för allt… sa Elin försiktigt. En halvtimme senare kom Maria Paulsson in med glada nyheter: Elins sjukdom kan botas, behandlingen är redan ordinerad, två veckor på sjukhus och allt ska bli bra. Rumskompisen log: – Vad fint! Jag fick göra en god gärning innan min tid är ute. Var lycklig nu, flicka lilla! *** Sigge, utan stjärna av nordan, gick ändå sin kattväg hem. Genom faror och komiska incidenter blev han snabbt gatan expert. Han undvek stökiga gator, sprang över gräsmattor och flydde hundar. I ett trivsamt kvarter rök han ihop med en lokal kattboss – men Sigge, nu ingen aristokrat utan härdad krigare, gav sig inte. Bosen skamsen till närmsta buske – Sigge fortsatte. Han lärde sig slumra på trädgrenar och äta ur säckar, stjäla mat från andra katter. En gång jagades han av hundar, och en kvinna lockade honom med korv. Han åt, vilade – men rusade snart vidare på sin väg hem. *** När Elin blev utskriven tänkte hon på orden från kvinnan: var lycklig nu! Men hjärtat värkte – var är Sigge? Hur skulle hon kunna komma hem till en tom lägenhet? Hon ringde de nya ägarna, fick adressen, åkte dit, och fick höra hur Sigge rymt. Alla sa, det är omöjligt – två veckor har gått, en innekatt klarar sig inte ute – men hon vägrade tro det. Elin gick genom kvarter, ropade, letade i varenda vinkel, försökte tänka som en katt utan gatvana. Strax hemma, insåg hon – Sigge är borta. En svart katt på trottoaren närmade sig. ”Bara en svart katt”, tänkte Elin – men så stannade hon, såg, och kastade sig fram med ett rop: ”Sigge!” Han sprang inte fram – i stället satte han sig, kisade av lycka och jamade tyst: ”Hemma!”