Alltså, jag måste bara berätta för dig min mamma är verkligen världens bästa! Hon fick mig när hon bara var 16, så det var rätt så tidigt. Alla släktingar blev helt förfärade, du vet hur folk kan vara, men morfar och mormor stod bakom henne hela vägen. Och resultatet blev ju faktiskt jag lugnaste och snällaste ungen, haha.
Hela min uppväxt var sådär, man kände att det fanns ett nät runt mig. Morfar och mormor tog hand om mammas utbildning, så vi hade det aldrig knapert hemma. Mamma var alltid flitig, vi slösade aldrig med pengar men behövde heller inte bråka eller bekymra oss.
Till slut blev ju jag också äldre, och när jag var 16 blev jag gravid. Kärleken i mitt liv, Erik, han var den enda som var vuxen i situationen han tog sitt ansvar och vi gifte oss. När jag var 17 föddes vår dotter, Linnea. Så mamma blev mormor redan vid 33! Men hon blev inte ledsen, tvärtom hon var så lycklig. Vi växte upp tillsammans, som en liten, nära familj. Jag hann plugga klart och fick till slut ett riktigt bra jobb.
Nu är Linnea tolv år, och jag väntar faktiskt mitt andra barn. Allt har känts rätt, du vet? Men livet, alltså
Häromdagen berättade mamma att hon ville ha ett till barn. Jag kunde inte låta bli att fråga varför, jag menar, hon är ändå över fyrtio. Det visade sig att hon blivit kär igen. Men han är gift, och han tänker inte lämna sin familj. Du förstår hur chockad jag blev. Vad vi än pratar om, så hjälper det inte. Och så visar det sig mamma är redan gravid. Hon vill verkligen behålla barnet.
Vi satte oss ner och bara grät, båda två. Tänk dig, hennes man kommer aldrig att gifta sig med henne, kommer inte erkänna barnet, inte ens ge ett öre i underhåll. Då är det bara att klara sig själv. Och han har redan flera barn sen innan.
Vi har pratat om det där, och mamma är verkligen ledsen. Jag har försökt vara stöttande, men jag känner mig så maktlös. Hon är kär, gravid och helt ensam det är så hjärtskärande, vad kan jag göra?
Jag kan inte sluta tänka på hur folk här i Sundsvall kommer prata när hennes barn föds. Alla känner ju alla, och det är inte vanligt att någon får barn vid femtio. Hon kommer ses som ensammamma i sin ålder, folk snackar alltid.
Jag försöker finnas där så mycket jag kan. Om jag också skulle ge upp nu så skulle mamma gå sönder. Mormor och morfar vet fortfarande inget mamma bad mig hålla tyst ett tag till.
Hon verkar till och med fundera på om hon kanske borde ta bort barnet. Och jag vet inte om jag ska försöka få henne att låta bli, eller stötta henne om hon väljer det. Det känns så hemskt. Alla andra är så emot det, men jag tror hon redan är fäst vid det lilla livet. Vad kan man göra? Behålla eller inte det är till slut bara hennes beslut.
Jag berättade för Erik, han är ju den som drar in pengarna hemma. Och han var oväntat lugn. Han sa bara, två barn, tre barn, vad spelar det för roll det finns alltid plats. Men ändå är jag orolig. Jag kan inte hjälpa det.
