Erik kände sin mamma så länge han kunde minnas, vilket kanske inte var så länge eftersom han bara var fem år. Hon hade alltid funnits där, som sylt på pannkakorna. Någon pappa hade aldrig varit i bilden han hade lämnat scenen innan Erik ens hann säga sitt första hej.
Det var kväll i lilla Falun. Lille Erik hade lovat högt för sig själv att han minsann skulle vara modig och tappert vänta på att mamma skulle komma hem.
Tiden drog sig fram som en kö till PostNord. En timme blev två, och ingen mamma syntes till. Erik, som nog inte ens kunde läsa klockan ordentligt än, grät lite och gick för säkerhets skull in i sovrummet, ifall hon bara satt där och bläddrade i en gammal Allers-tidning. Men nej där fanns bara en massa skrynkliga lakan och hennes skor var spårlöst försvunna.
Kylan i magen bredde ut sig, och tårarna rann ännu en gång innan han till slut somnade, med kudden som sällskap.
När solstrålarna glittrade in över hans lilla säng, vaknade Erik fundersam. Han klev upp för ett nytt varv av mamma-letande. Inte till grannen dock. Hans mamma hade sagt att där bodde den där sure farbrorn som alltid luktade konstigt och som gillade att prata lite ovårdat om folk på systemet. Erik tyckte han såg lite läskig ut, så han vågade inte ens knacka på.
Istället gick Erik ut och letade på gatan efter mammas blommiga jacka. Folk susade förbi några på cykel, några med matkassar fulla av knäckebröd, men ingen såg honom. Till slut satte han sig på en bänk bredvid en tant med vantar i juni. Han lade sig bredvid henne, och tårarna började igen lite av rutin.
Gå hem du, sa tanten i förbifarten och gav honom ett äpple, som om han bara var lite busig och hemlängtan smittade som förkylning.
Men Erik ville inte ge upp; han letade vidare. De vuxna hade viktigare saker för sig de skulle säkert hinna missa tunnelbanan och skylla på SL igen.
Efter många omvägar och minst tre grushögar, var Erik så trött att han somnade i parken, till ljudet av skrattande måsar. Det hann bli kallt och magen knorrade nästan lika högt som grannens gräsklippare. Någon ringde polisen.
Så hamnade han på polisstationen. Det var inte direkt något påskägg där heller. Snart kom någon från Socialen och placerade honom hos en tant som doftade lavendel och kanelbullar, men mamma fanns inte där.
Jag vill ha min mamma!, snyftade Erik så hela lilla kroppen skakade. Men i rummet fanns bara en soffa och en tapet med älgar ingen mamma.
En annan vänlig tant bytte om honom till rena tröjor, höll honom i handen och ledde honom vidare. Plötsligt var han bland andra barn som såg lika vilsna ut en riktig Främlingslegion av femåringar på svenska.
Erik lutade sig mot väggen och satt så, länge. Långt borta förstod han att mamma var, ja, väldigt långt borta. Kanske skulle hon aldrig mer sitta vid köksbordet och räkna mynt i kronor och ören.
P.S. Mamma blev påkörd av en bil och dog den där kvällen när hon gick ut.
