When My Mum Found Out I Was Pregnant for the Fourth Time, She Refused to Help Us

I sometimes think no ones the slightest bit interested in my story, but honestly, I just need to get this off my chest. There will always be those people who seem to know exactly how everyone else should live, wont there
Ive been married to my husband for eleven years now.
I found out I was expecting our first child when I was just twenty-two. At the time, I was still at university and had to take a year out. The next year, I was pregnant again, so it was goodbye to my degree for good. My husband was right there with me though, promising hed support the family while I looked after the children.
I rather naïvely assumed my family would be delighted, but alas, I was mistaken. When my mum found out I was pregnant again, she struggled to come to terms with it. In her mind, Id messed up by not finishing university. But what was done was done. And then, wouldnt you know it, I found myself expecting a third time.
I should mention all of our children were very much wanted. But with every new baby, it became clear I wouldnt be rushing into the working world anytime soon. I barely had enough hours in the day to keep on top of the house, let alone anything else. Costs, unsurprisingly, steadily increased.
One salary wasnt enough, so my husband took on extra work as a cabbie. The notion of spending money on myself faded away long ago. We pinch pennies wherever possible.
Still, unexpected bills crop up out of nowhere. The children get ill, or something else goes wrong. My husband and I do our best to keep our little ship afloat, proud that weve managed without much help from family.
Then, three months ago, I found out I was pregnant again. When my mum heard, she flat out refused to help. She was completely baffled that wed go for baby number four, especially with things being such a stretch.
It really stings hearing those words from your own mother. Children are supposed to be a blessingeven when its tough. Youd think she could share in our joy; some grannies long for grandchildren, yet here she is, washing her hands of the lot. I just cant understand her attitude. My husband and I are genuinely happy with every child, even if were not exactly rolling in pounds. Theyre our legacy and our greatest treasure.
Now, my mother-in-law is a world apart from my mum. She knows its hard for us and often helps with shopping or scoops the children up for a day at hers.
When she heard she was to be a grandmother for the fourth time, she was over the moon. Shes always said she wanted lots of grandchildren. Shes properly thrilled for us and helps in any way she can. She loves the children to bits, fusses over me, and even calls me her daughter.
I cant help but feel down that my own mum doesnt see things the same way. I wish I had her support, or even just a kind word every now and againbut theres nothing to be done. Mum probably expects Ill come running, begging for help, but thats never going to happen. My children will grow up, and one day Ill tell them the whole story. Maybe then my mum will realise where she went wrongbut whether itll be too late by then is anyones guess.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

When My Mum Found Out I Was Pregnant for the Fourth Time, She Refused to Help Us
— Du älskade mig ju aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu kommer du lämna mig när jag blivit sjuk… — Jag lämnar dig inte! – sa Marina och kramade om Igor. – Du är den bästa mannen, jag skulle aldrig lämna dig… Igor kunde inte tro att det var sant. Han var nere… Marina hade varit gift i tjugofem år och under hela den tiden fortsatt vara populär bland män. Hon var redan som ung tjej eftertraktad – och till och med i skolan sprang pojkarna efter henne. Trots att hon inte var någon skönhet. Hon skilde sig aldrig från sin make, även om han var ganska speciell. Nej, Marina levde med honom ända tills han gick bort. De fick en dotter, såg henne växa upp och gifte bort henne. Dottern flyttade till Italien med sin man, skickar fina bilder och bjuder in Marina att hälsa på. Men Marina har inte åkt. Och nu är maken borta. Marinas man dog i en bilolycka. Så onödigt… Fast senare fick Marina veta att han troligen fått en hjärtattack vid ratten, tappade kontrollen och krockade. — Kanske svimmade han? — gissade hon. — Vi får aldrig veta nu, — suckade väninnan, läkaren. — Dödsorsak: Multipla skador som inte gick att överleva. Marina var i chock. Väninnan Helena hjälpte till med allt det praktiska. Helena fick till och med reda på alla detaljer via sina kontakter. Maken begravdes och Marina blev ensam kvar i det stora huset de byggt tillsammans under hela deras liv. Ja, för två var huset lagom. När det kom gäster blev det till och med lite trångt. Men ensam… för en kvinna – var det stort och kändes som en börda. Ett hem är ett hem. En man behövs i hemmet… Dasha kom hem till begravningen. Tog upp med mamman att sälja huset, köpa lägenhet och kanske att Marina skulle flytta till dem i Italien. — Nej! – utbrast Marina. – Jag har inte byggt det här huset för att sälja. Och jag vill inte till Italien. Har ju sett det där Italien… — Mamma! — Du är lite dum, Dashenka! – log Marina genom tårarna. – Jag skojar ju bara. — Jamen, om du skojar så är det väl inte så illa ändå. Allt var inte svart eller vitt. Lika lite som Marinas bortgångne make varit det. Å ena sidan var han omtänksam och kärleksfull. Å andra sidan kunde hans dåliga humör ta knäcken på Marina. Men han bad alltid om förlåtelse, och Marina var enkel att ha att göra med – fastnade aldrig i det jobbiga. Så levde de. Tjugofem år! Otroligt… Dasha stannade några dagar och åkte sedan hem – hennes man hade fullt upp på jobbet, och dottern ville hem och ta hand om sitt eget. Marina blev ensam. Hon visste att det inte skulle vara länge. Och så blev det. Efter ett halvår i sorg, när tårarna torkat, upptäckte hon att det redan samlats en liten skara friare omkring henne. Till och med Marinas mamma hade en gång blivit förvånad över sin dotters dragningskraft. — Vad är det de ser hos dig? De faller ju på hög! Någon skönhet är du inte… eller är det jag som inte begriper? — Det är inget med skönhet, mamma. Det är bara yta. En kvinna måste ha charm och karisma – något speciellt. — Gå nu, annars tröttnar friare på att vänta! — Det kommer väl en ny, — ryckte Marina på axlarna. Nu hade snart trettio år gått sedan samtalet. Kvinnor klagade över att det inte fanns några män att gifta sig med efter fyrtio. Marina förstod inte det problemet. Hon hade hunnit fylla fyrtiosex – och hade två fina kandidater till och med. Hjärtat drogs till Dmitri. Han såg bra ut, var trevlig i sällskap, intressant att prata med överallt. Men Dima var mest bra på att prata – med ålder och erfarenhet förstod Marina: Han var inte någon att dela livet och huset med. Den andra, Igor, var en rejäl och händig karl. Kunde ta en rejäl fest men fick saker gjorda. En riktig karl med gyllene händer och det där lugnet kvinnorna gillar. Med sin fru var han mjuk som en valp, men han kunde flytta berg för henne. Marina gillade Igor mindre – någon konstig kvinnlig logik. Han höll inte vackra tal. Igor var tystlåten, förutom efter ett par öl, då han kunde dra historier och hålla låda. Och jo, han kunde dricka mycket, men dagen därpå var han igång igen, nykter och arbetsam. Hon valde Igor. Dmitri blev sur och försvann – hans vackra ord räckte inte ända fram. Marina gifte sig med Igor – till hans stora lycka. På bröllopet blev det för mycket dricka, men han sjöng och dansade tills han stupade. — Du är otrolig, — skrattade Helena. – Det har bara gått ett år sedan Vadim gick bort och ändå hittar du någon så snabbt! Kvinnor letar karlar med lykta utan lycka och du bara går ut och så står de där. — Du ska väl inte säga: “Vad ser de hos dig? Du är ju ingen skönhet!” — Nej, men något är det ändå – alltid varit så eftertraktad. — Jag vet inte, Helena. Gå och fråga mamma. Och så dansade Marina med sin man, och försökte skingra de sista tvivel – ja, Igor var lite enkel, men han var stark, händig och inte alls så tokig. Han pratade lite, men det kunde ju vara skönt. Hade hon valt Dima – blev det ju ändå bara prat. Några månader senare hade Igor förvandlat Marinas tomt till en sagoträdgård. Han planterade blommor, byggde pergola, ordnade och fixade. Nej, Marina hade valt rätt man. Han tjänade pengar också, och försökte alltid glädja henne med presenter. Hon jämförde sitt korta nya äktenskap med de tjugofem åren med den förste mannen och ångrade ärligt att hon inte träffat Igor tidigare. En riktig guldman! På sommaren grillade de tillsammans på kvällarna, satt i pergolan, njöt av maten. Marina kisade som en belåten katt, Igor log mot henne. — Vad ser du på, Igor? — Ingenting, är bara glad. Hans första fru var tråkig. Han trodde aldrig han skulle få träffa en sån fantastisk kvinna. De var lyckliga – i fyra år. Sedan började Igor må dåligt: trött, gick ned i vikt utan orsak. När han drack, mådde han riktigt dåligt. — Du måste gå till läkaren! – sa Marina, orolig. – Vad väntar du på? Det är något fel. — Äsch, det går över! — Det där är gammalt tänk. Om det inte går över då? Är du rädd för läkare, som de flesta män? — Nej. Igor vågade inte berätta att han bara var rädd för en sak – att om han blev svårt sjuk, skulle Marina lämna honom. Han visste ju att hon gift sig med honom mer av praktiska skäl än av passionerad kärlek. Men han älskade henne! De träffades i butiken, han såg henne stå förvirrad och leta efter plånboken – och blev förälskad direkt. Hennes vilsenhet var så rörande och han ville bara bära henne på armen och skydda hela livet. Hans mamma var skeptisk: — Vad ser du i henne? Inte vacker, inte ung. Du kunde få vilken tjej du ville! Men Igor behövde ingen annan än Marina. Marina lyckades ändå aldrig övertala Igor att gå till doktorn. En lördagskväll svimmade han mitt under middagen. Det blev ambulans och sjukhus. Marina följde med, höll honom i handen och bad. Opererades direkt – levern, tumör. — Levercancer?! – blev Marina skräckslagen. — Vi väntar på provsvaren. Det var en godartad tumör, men stor nog. Läkarna förbjöd allt, sa att återhämtningen skulle ta lång tid och var osäker. Igor blev djupt deprimerad. På sjukhuset besökte hans mamma honom. — Min son, jag känner inte igen dig! Du har ju överlevt, ingen cancer. Du borde vara glad! Ät lite nu! — Inget smakar, — sa Igor. — Du är väl inte rädd att Marina ska lämna dig? Då är hon knäpp! — Jag är ju ingenting, kan inte ens jobba. Femtio år och redan invalid, vem vill ha en invalid? — Men vad är det nu? — undrade Marina när hon kom in på rummet. Igors mamma gick. Marina klev fram till Igor. — Sluta nu, “invalid”! Armar och ben sitter där de ska. Och vet du vad jag läst? Levern regenererar sig – har man femtioen procent kvar så återhämtar man sig. Och du har sextio procent kvar. Låt det ta tid! — Har jag ens tid…? — Vad menar du? — Tid… — Har läkaren dolt något för mig? — Nej, jag bara… jag vet inte. Han blev utskriven, men livet blev den svåraste fasen hittills. Minsta lilla arbete tröttade ut honom. Tankarna på födelsedagen, där inget fick ätas eller drickas, fyllde honom med sorg. Marina såg aldrig ut att märka hur fort Igor blev trött, och åt glada att följa dieten med honom. — Marina… — till slut vågade han fråga. — Vad händer nu med oss? — Hur menar du? — Jag återhämtar mig så långsamt… Du kommer lämna mig, eller hur? Säg det nu hellre. — Varför skulle jag? Jag trivs så bra med dig. — Men det var ju när jag gjorde allt – nu då? Nu känns det inte bra ens för mig själv. — Dumheter. Skärp dig nu! — Jag försöker! Men vad är det – slår några gånger med hammaren och är trött som en hund. Marina gick fram och kramade honom bakifrån, la kinden mot hans nacke. — Jag älskar dig. Och jag lämnar dig aldrig. Och du behöver inte stressa med återhämtningen. Ta det i din takt. — Du älskar mig? Är det verkligen sant? — Ja, jag menar det. Marina lämnade aldrig Igor. Han återhämtade sig långsamt men säkert. Jubileet ordnade hon utan sprit, så att han inte sörjde det. Några vänner kom, de satt i pergolan och spelade spel. — Vilken tur du har med frun, Igor, — sade vännerna på vägen ut. — Nu går ni väl ut och dricker för min skull, — skojade han. Man skrattade och gick hem. På kvällen satt Igor och Marina på verandan, såg på stjärnhimlen. Lyckliga. För första gången på länge kände Igor sig bättre. Han trodde på sin återhämtning och att hans fru verkligen aldrig skulle lämna honom. Han höll henne ännu hårdare. — Vad är det, Igor? — Det är bra nu, — sa han. — Äntligen, — log Marina och kysste honom på kinden. De var lyckliga… 💬 Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser – lämna gärna en kommentar och glöm inte like-knappen. Det inspirerar oss att skriva mer!