För länge sedan, när allt detta hände, hade min mor nyligen börjat leva själv. Hon och pappa hade gått skilda vägar, och min bror bodde ett tag kvar med henne men flyttade sedan ihop med en flicka. Ofta klagade hon för mig att det kändes tungt och skrämmande att vara ensam i det stora huset. Hon saknade sällskap och någon att prata med. Jag tyckte synd om henne, så jag föreslog att hon kanske kunde flytta in hos sin syster, som också bodde ensam. Men min mor ville inte alls veta av det. Hon menade att i deras ålder är det svårt att samsas om utrymme och vanor.
Efter att min bror hade flyttat började mamma komma och hälsa på oss ofta ibland på helgerna, ibland mitt i veckan. Hon var alltid välkommen och vi mötte henne med öppna armar. Vi försökte också besöka henne när vi kunde, och när vi åkte ut till vår sommarstuga utanför Västerås, var hon med oss. Vi gjorde vad vi kunde för att hon inte skulle känna sig så ensam.
Allt fungerade bra fram till att min man och jag fick vår son, Algot. När vi kom hem från BB frågade mamma om hon kunde stanna kvar ett tag för att hjälpa till med sitt lilla barnbarn. Hon hade goda argument, och vi tänkte igenom det ordentligt. Vi gick med på det, och ska jag vara ärlig, så hjälpte hon mycket med både barnet och hushållet. Men vi räknade inte med att hon i princip skulle stanna för gott. Två månader gick, och hon visade inga tecken på att vilja återvända hem. I stället började hon prata om att det vore mer förnuftigt att hyra ut sin lägenhet i Uppsala så länge.
Min man och jag är förstås väldigt tacksamma. Hon gör mycket för oss, men vi börjar bli lite utmattade av hennes ständiga närvaro. Vi vill gärna ha lite tid för oss själva, och hennes pensionärsliv gör att hon nästan aldrig går hemifrån. Hon går runt och pysslar med sitt. Hon möblerar om i köket, flyttar runt saker, och vi har nästan ingen egen plats kvar. Det är ju en anledning till att vi ville bo själva; vi är en ung familj, och lägenheten i Solna är inte stor nog för tre vuxna plus ett spädbarn. Dessutom kan vi inte gå omkring i huset som vi vill, inte ens i bara underkläderna, och det känns pressande. Min mamma har även börjat säga ifrån om hur vi ska leva och hur vi ska använda våra pengar, och hon anmärker på att min man inte hjälper till tillräckligt.
Jag försökte tala klarspråk med henne. Jag förklarade att unga familjer behöver bo för sig själva. Men mamma håller inte med. För henne är det självklart att man ska bo ihop med sin mamma, att man behövs och att föräldrar inte klarar småbarn utan hjälp. Hon tycker det är en självklarhet, medan jag försöker säga att hennes hjälp numera är mer belastande än välkommen. Det känns ovärdigt att säga rakt ut att hon blivit jobbig och överflödig. Och samtidigt har jag så ont i hjärtat för hennes skull hon är ju ensam och åren går.
Men det är inte mitt fel att hon och pappa gick skilda vägar. Hon har ju fortfarande möjligheten att hitta någon ny. Drömmen om sällskap finns alltid kvar…
