Tre år senare ångrar hon sig bittert…
Gunilla skrek åt sin svärdotter: “Ta ditt barn och gå ut ur huset. Det där är inte vårt barn. Och Oskar litade så mycket på dig!” Allt som Irmelin kunde göra var att krama sitt barn och gråta. Under hela graviditeten hade Gunilla insisterat på att svärdottern inte bar hennes sons barn. Oskar hade alltid varit mammans lilla pojke, styrd och fostrad av henne. Inte ens äktenskapet ändrade på det. Och Irmelin stod maktlös med tårar i ögonen såg hon på sin make.
“Oskar, varför låter du din mamma hacka på mig för minsta lilla sak? Vad har jag gjort för fel?” “Ha tålamod, älskling. Det är ändå mamma det handlar om!” Men droppen var när svärmodern sa, rakt ut, att det nyfödda barnet inte var Oskars. Det fanns inget mer att göra. Min svärdotter packade ihop alla små barnkläder och reste till sina egna föräldrar. Det värsta var inte själva avskedet, utan att Irmelin försvann ut genom dörren medan Oskar inte ens försökte stoppa henne.
Svärmodern var nöjd och kände sig som segrare. Äntligen skulle hon få ha sitt liv tillbaka som förr, då Oskar kom hem från jobbet, de åt middag, drack kaffe och pratade om dagarna i lugn och ro.
Men en dag vändes allt upp och ner. Oskar var på väg hem sent från jobbet när han blev överfallen av en okänd man. Han slogs ner, blev rånad och återfick aldrig medvetandet. Plötsligt var Oskar borta för alltid … Gunilla höll på att förlora förståndet. Varje kväll gick hon in i sonens rum, rörde vid hans saker och grät.
Irmelin däremot började sakta hitta glädjen igen. Hon hämtade sin son på förskolan, fick en befordran på jobbet, hennes nye partner lagade middag, och sonen gjorde henne stolt med sina små framsteg trots sin unga ålder. En dag råkade Irmelin stöta på sin gamla svärmor, och hon blev nästan chockad av att se henne. Gunilla såg ut som en främling, knappt mänsklig längre.
“Ja, det där är Oskar. Sådan var han, Oskar”, sa Gunilla med gråten i halsen. “Förlåt mig. Jag har förstört din familj, och mitt eget liv på kuppen. Jag är den värsta människan i världen…” Irmelin kände medlidande för sin före detta svärmor, och nu låter hon ibland farmor Gunilla träffa sitt eget barnbarn.
Jag har lärt mig att det största misstaget man kan göra är att styra andras liv, särskilt sina barns. Man måste våga släppa taget, även om det gör ont.
