Jag är 26 år gammal och min hustru säger att jag har ett problem som jag vägrar erkänna. Hon upprepar det varje gång jag lämnar ett jobb eller blir uppsagd. Hon menar att det inte är normalt att den längsta tiden jag har stannat på ett arbete är sex månader. Och hon har rätt. Ibland står jag ut i en månad, ibland i femton dagar, ibland lyckas jag inte ens ta mig igenom provanställningen. Jag har haft alla möjliga jobb fastighetsskötsel, städning, sopning av gator, rengöring av toaletter, bära varor på lager. Jag börjar alltid med energi, men efter några dagar känns det tungt både för kroppen och huvudet.
Det handlar inte bara om tröttheten. Skammen finns där också. Jag gick aldrig klart gymnasiet, har bara elva år bakom mig. Jag återvände aldrig till skolan. När jag får väst, kvast eller hink i handen, känner jag att jag inte hör hemma där. Jag ser på mina kollegor de verkar vara tillfreds, gör sitt jobb utan att klaga och inom mig tänker jag att det här kan inte vara mitt liv. Snart börjar jag komma för sent, jobba sämre, leta efter ursäkter för att vara borta. Tills den dagen chefen kallar in mig på kontoret och säger att jag inte behöver komma tillbaka.
Min hustru förstår inte det här. Hon heter Ylva och har jobbat i en butik i fyra år. Hon tjänar lite, men det är tryggt. Varje månad vet hon exakt hur mycket hon får. När jag kommer hem utan jobb igen, ser hon på mig med besvikelse och trötthet. Hon säger: Det är inte jobbet som är problemet, det är du. Du klarar ingenting. Jag svarar att de där jobben inte är för mig, att jag är skapad för något annat, att jag inte är född för att städa toaletter hela livet.
Då blir hon ännu argare. Hon säger åt mig att slutföra gymnasiet, läsa något, utbilda mig. Ingen kommer ge mig något annat om jag inte ens har examen. Jag säger att jag ska göra det men månaderna går, och jag anmäler mig aldrig. Det finns alltid ursäkter jag har inte pengar, jag har inte tid, jag ska göra det sen. Egentligen är jag rädd för att sitta bland yngre och känna mig som den som halkat efter.
Hemma har detta blivit rutin. Vi bråkar om samma saker. Hon säger att jag lever bland drömmar, att jag pratar vackert men aldrig gör något. Jag säger att hon har gett upp, att hon har vant sig vid att överleva istället för att leva. Ibland skriker vi åt varandra. Ibland pratar vi inte alls på flera dagar. Jag går ut igen för att söka jobb, med mitt hopvikta CV i fickan, och kommer hem besviken efter att ha fått höra vi hör av oss.
Det värsta är att jag verkligen drömmer. Jag drömmer om att ha eget företag, att inte vara beroende av någon annan, att inte behöva skämmas för min uniform. Jag drömmer om att gå upp tidigt för något av mitt eget, inte för att lyda order. Men drömmar betalar inte hyran eller maten, och det påminner Ylva mig om varje dag.
Har jag verkligen ett problem som jag inte vill erkänna, eller har jag bara rätt att drömma om något större?
