Jag läste om en ensam mamma här, som skrev att hon inte vet vad hon ska göra att hon inte ser någon utväg. Det fick mig att vilja berätta min egen historia. Inte för att döma någon, utan för att när man har barn och är i nöd, kan man inte bara sitta och vänta på att pengar ska regna från himlen. Ingen gav mig något. Jag fick kämpa för allt själv.
Jag lämnade mitt hem som sextonåring, av envishet, av naivitet, för att jag trodde att jag hade blivit vuxen och att livet med min pojkvän skulle bli bättre. Vi flyttade in i en liten etta i Växjö köket låg intill vardagsrummet, det fanns en tunn vägg mellan rummen, och badrummet låg i ett litet skjul ute på gården. Det var långt ifrån lyxigt, men det var vårt. Två år senare, precis när jag fyllde arton, blev jag gravid med vårt första barn. I början var allt normalt. Han körde taxi, kom hem med pengar som räckte för att handla mat och betala hyran. Det blev aldrig pengar över, men vi gick heller inte hungriga.
När min son var nästan ett år började jag märka att han tog hem mindre och mindre pengar. Ständigt nya ursäkter dålig säsong, hård konkurrens, bilen krånglade. Jag litade på honom. Sen blev jag gravid igen denna gång med min dotter, Linnea. Jag var inne i fjärde månaden när han plötsligt bara försvann. Utan förvarning. En dag kom han hem, tog några kläder och gick till en annan kvinna.
Det som gjorde mest ont var inte bara att han lämnade mig. Det var att alla började prata grannarna, släkten, folk i området. Att de hade sett honom med henne i månader, att hon väntat på honom i porten, att han sov hos henne ibland. Ingen hade sagt något till mig medan vi fortfarande var tillsammans. Jag fick veta allt när jag plötsligt stod ensam, gravid och med ett litet barn.
Han var helt borta. Frågade aldrig efter barnen. Gav inte ens en krona för blöjor. Jag satt på golvet och grät hela dagen. Såg på det nästan tomma kylskåpet mjölken höll på att ta slut, ett till barn på väg, hyra på ingång, inga barnkläder, ingen spjälsäng. Jag grät. Men nästa dag reste jag mig och tänkte: Jag kan inte bara sitta här.
Jag började där, i samma lägenhet. Jag bad om att få handla mat på krita. Jag bakade geléer, små desserter i glas, muffins. Fotade dem med mobilen och la upp på mina statusar på WhatsApp och Instagram. Jag mörkade inget. Skrev sanningen: Säljer bakverk för att kunna köpa blöjor och mjölk. Folk började köpa vissa av medlidande, andra för att de tyckte om dem. Med de pengarna betalade jag mat, sparade till hyran, köpte det allra nödvändigaste.
Sen började jag laga luncher på beställning ris, linssoppa, kycklinggryta, köttbullar. En man från området körde ut maten med sin scooter, jag betalade för hans körningar. Jag gick upp klockan fem varje morgon för att laga mat, med stor gravidmage och min son Arvid runt benen. Det fanns dagar då jag var så trött att jag satt ner på stolen och grät tyst. Men nästa dag tände jag plattan igen.
Jag sparade krona för krona. När förlossningen närmade sig ringde min mamma och sa att jag skulle komma till dem. Inte vara ensam. Min dotter Linnea föddes där. Sedan dess har mina föräldrar varit min trygghet. De försörjer mig inte men de står bakom mig, hjälper med barnen när jag får beställningar.
Idag är min son sex år. Min dotter växer snabbt. Tillsammans med mamma har vi startat en liten tårtbusiness, ett minilivs i ett bakutrymme. Det är inget stort företag, men vi har ett litet rum där vi gör tårtor till kalas, dessertbord, beställningar till event. Vi är inte rika, men jag går aldrig hungrig och behöver inte ligga vaken och undra om jag har något att ge barnen imorgon.
Jag vet hur ont det gör när en man lämnar en kvinna med barn. Det är inte rättvist. Men jag vet också att ingen kommer att rädda dig. Ingen kom och räddade mig. När man har barn, finns det ingen lyx att ge upp.
