När jag tänker tillbaka på den tiden, känns det nästan som en saga från den gamla världen. Jag minns hur jag, Elsa Lundström, klev ut från sjukhuset i centrala Stockholm den där gråmulna kvällen och i dörren råkade stöta till en man.
Ursäkta, sa han och lät blicken stanna på mig bara ett ögonblick.
I nästa stund gled hans blick över mig med en känsla av medlidande och överlägsenhet. Han vände sig snabbt bort, som om jag genast förlorat all betydelse i hans värld. Så många sådana blickar hade jag fått genom åren. På långa, slanka flickor såg männen med ögon fyllda av begär och beundran. Mot flickor som jag var de ofta tomma och likgiltiga, och smärtan av orättvisan skar i hjärtat. Var det verkligen mitt fel att jag blivit född så här?
Som liten var jag älskad för mina runda kinder, knubbiga ben och mjuka mage. I ledet på idrottslektionerna i skolan stod jag alltid först bland flickorna. Tjockis, fläskfia, pumpa, ropade de andra barnen efter mig, för att inte tala om de riktigt hårda orden. Barn kan vara grymma, och även när lärarna såg vad som hände, gjorde de inget.
Jag testade dieter och fasta, men hungern var min följeslagare, och de förlorade kilona fann alltid vägen tillbaka. Jag ansågs ändå vara rätt söt i ansiktet, men min kropp förstörde intrycket. Jag ville bli lärare, men vågade inte ens drömma om det vidare jag visste ju att barnen ändå skulle hitta nya smädelser bakom min rygg.
Så började jag i sjuksköterskeutbildningen på yrkesskolan. Vid sjukbädden spelade det ingen roll hur jag såg ut så länge smärtan lindrades, brydde sig ingen om mig. Inga pojkar fanns i klassen, och flickorna levde i sina förälskelser, förlovningar och giftermål. Jag var alltid ensam. Även där bad de andra mig att sitta längst fram på lektionerna, så att de kunnat gömma sig bakom min breda rygg och slippa lärarnas frågor.
Jag vandrade ofta förbi skyltfönstren på Drottninggatan och betraktade klänningarna jag aldrig skulle kunna bära. Istället gömde jag mig i vida koftor och kjolar. Nåväl, jag var duktig på mitt jobb, la smärtfria sprutor och var omtyckt av de äldre patienterna.
En vinterdag gick jag med flickorna till isbanan vid Vasaparken. Unga pojkar skrattade och ropade efter mig: Skynda dig, Kötthandeln väntar! och skratten följde mig som kalla vindar. Då ville jag bara gömma mig och gråta.
Mamma försökte para ihop mig med väninnors söner. Några gånger gick jag motvilligt på dejter. En kille vände bara ryggen till när han såg mig, och en annan, knappt vi hälsat, började tafsa. Jag knuffade honom och han föll i en vattenpöl. Vad spelar du för? Jag gör dig en tjänst ingen annan vill ha dig! skrek han efter mig. Efter det höll jag mig undan från träffar och nekat till nya bekantskaper. Ensamheten var mindre smärtsam.
Jag lade upp en bild på Fiona ur Shrek som profilbild i sociala medier. När en kille frågade hur jag såg ut på riktigt svarade jag att det var just så, bara inte grön. Han trodde jag skämtade. Du vill nog slippa påflugna beundrare, va? Därför skrämmer du bort dem, skrev han och föreslog ändå ett möte. Då avbröt jag bara konversationen.
En gång i korridoren på avdelningen sprang en liten pojke rätt in i mig.
Var springer du så? Här finns sjuka människor, man måste vara tyst, sa jag och höll honom mjukt i armen.
Jag ville åka på linoleumgolvet, erkände pojken.
Vem är du här med?
Min pappa, vi hälsar på farmor. Var är toaletten? undrade han.
Följ med, sa jag, och visade honom vägen. Klarar du dig själv?
Pojken gav mig en vuxet överlägsen blick men på honom kunde jag inte bli arg. Strax hördes spolningen, och pojken kom ut igen.
Nu får du visa mig var din farmor ligger.
Han drog efter andan och släntrade bredvid mig, stannade till vid en dörr och satte ett finger vid munnen.
Det är nog den här, sa han och pekade på sal fyra.
Säkert? Kommer du inte ihåg numret? Kan du siffror? Jag anade att det var en sall med bara män.
Jodå, jag kan både bokstäver och siffror. Där är dörren, sa pojken och pekade rätt på dörren med siffran fem.
Din lilla rackare, låtsades jag skälla.
Han skrattade förtjust. Vad heter du?
Erik, hann han säga innan dörren till sal fem öppnades och en lång, stilig man dök upp i dörröppningen.
Han gav Erik en sträng blick.
Erik, vad dröjde det så länge? Sen fick han syn på mig och lät blicken snabbt glida över mig förlorade genast intresset.
Stökade han? frågade mannen.
Alla dessa likgiltiga och föraktfulla blickar
Nej, han stökade inte. Skäll inte på honom, sa jag och skyndade därifrån.
Kom nu, säg hej då till farmor, hörde jag bakom mig.
Nästa dag var Erik och hans pappa ännu en gång på besök. Mannen gick förbi mig som om jag var osynlig. Jag räckte ut tungan åt hans rygg och just då vände Erik sig om, skrattade glatt och gjorde tummen upp. Jag log och vinkade.
Efter vilan gick jag in till sal fem.
Du ser pigg ut idag, Anna Karlsson. Fick du besök av barnbarnet? frågade jag.
Såg du honom, Elsa? Visst är han underbar? Jag vill leva för att få se honom bli vuxen.
Du har många år kvar. Du ska väl bli gammelmormor också, försökte jag muntra henne.
Jag hoppas det. Hjärtat värker för honom, han växer upp utan mamma, suckade Anna.
Hans mamma
Nej, inte död. Hon stack, lämnade över sin son till oss bara försvann utomlands för modelljobb. Min man fick nästan hjärtinfarkt av chocken. Nu ligger jag här.
Två år sen fick hon ett toppjobb och drog. Barn var bara en belastning för henne. Kvinnorna min son träffar nu är av samma sort vackra men självupptagna. Erik vill inte ha dem nära sig.
Hela dagen tänkte jag på Annas berättelse. När jag kom in för att ge henne sprutan snöt hon sig.
Anna, du måste ta det lugnt, sa jag skarpt.
Jag är inte orolig. Titta här.
Hon räckte mig ett tecknat papper. Där hade Erik ritat sig själv mellan mamma och pappa.
Han letar efter en mamma. Jag tror han ritade dig, Elsa.
Nej, det är nog hans egen mamma, svarade jag tvivlande.
Han minns inte sin riktiga mamma. Hon var smal. Kvinnan här är stor, till och med större än pappan. Nej, det är du, titta själv, sa Anna med gråten i halsen.
Jag såg genast att Erik gjort mamman större än pappan. Även barn ser min kropp, tänkte jag nedslaget. En sån vacker man skulle aldrig ens kasta ett öga på mig.
Sedan, när jag gav Anna sprutor, blev vi alltid stående och pratade några ord. En vecka senare var Erik tillbaka på besök. Han gick genast fram till mig.
Hej! Har du de där trygga händerna? frågade han.
Kanske det, svarade jag förläget.
För farmor säger det. Hon blir snart utskriven, va? Jag fyller år nästa vecka, sa han snabbt och rullade med orden.
Jag tror hon får åka hem snart. Hur gammal fyller du?
Sex! Med huvudet högt. Jag bjuder dig på kalas.
Tack, men jag måste fråga din pappa först, svarade jag.
Jag gör det nu! skyndade han sig.
Snart kom han tillbaka med sin pappa Ivan och sträckte fram en lapp med adress och nummer.
Vi bjuder dig, min son skulle bli så glad. På lördag klockan ett, om du är ledig, sade Ivan.
Ja, jag har inga planer för lördagen, svarade jag rodnande.
Bra, Erik kommer bli jättebesviken annars, och det vill vi väl undvika för mammas skull, eller hur?
En hel vecka kvar. Jag måste försöka gå ner lite till, tänkte jag.
Hemma berättade jag för mamma om Erik.
Du måste gå dit. Barn förstår mer än män gör. Vem vet, kanske utvecklas något mellan dig och hans far? Ge honom en chans.
Men han verkar inte ens se mig, utbrast jag.
Kanske bryr han sig lika mycket om känslor som sitt utseende. Han har ju inte heller gift sig med en ny modell.
På lördagen gjorde jag mig fin, lockade håret, satte på mig min finaste klänning och lite mascara. Men resultatet i spegeln lyste trots allt igenom hur jag än smyckade mig såg jag inte smalare ut. Presenten hade jag valt redan veckan innan. Erik väntar, jag får gå, suckade jag.
Så snart jag ringde på öppnade Erik direkt, slängde sig om min mage och tog emot paketet med tindrande ögon.
I vardagsrummet stod ett dignande bord. Ivan satt bredvid en vacker blond kvinna och en äldre man som måste vara farfar. Blondinen mönstrade mig från topp till tå och höjde svalt ena ögonbrynet.
Möt min räddare Elsa. Det här är Boris, min far. Och du känner ju Erik. Och det är min bekanta, Lena, sade Anna Karlsson utan att se på blondinen.
Blondinen tog ett djupt andetag och såg irriterad ut. Anna började ösa upp sallad och råkade välta ett glas vin över blondinens knän tumultet var ett faktum, och snart försvann Lena med smällande dörr. Jag ville också gå.
Du behöver inte ta illa upp, började Ivan.
Det var ju inte jag som blötte ner mig, nickade jag. Jag kanske också borde gå.
Men stanna, Elsa! Mamma har bakat sin berömda äppelpaj. Sen skjutsar jag hem dig.
I bilen var det tyst. Jag tog mod och sade:
Du hade inte behövt följa mig hem. Jag klarar mig.
Mamma hade aldrig förlåtit mig annars. Du dyker ofta upp i mitt liv. Jag undrar om mamma försöker para ihop oss
Jag älskar dig inte, Ivan, lika lite som du älskar mig. Jag vill inte gifta mig med någon som ser på mig så.
Dörren var låst, jag försökte få upp den, men innan jag visste ordet av kysste Ivan mig helt oväntat. Jag knuffade bort honom med ilska.
Vad håller du på med? Har du tröttnat på modeller och bestämt dig för att prova på en tjock tjej? Ska jag vara tacksam för det?
Just då visste du inte, Ivan, hur vacker jag var när jag brann av ilska.
Förlåt, Elsa, jag vet knappt vad som flög i mig. Jag vill inte såra dig. Jag bara trodde att kanske du
Ja, ingen har någonsin kysst mig förut om man inte räknar de som vill göra mig en tjänst. Ingen ger mig en chans, alla vänder ryggen till…
Så gick veckorna. I slutet av augusti kom kylan, regn och vindar. Tre veckor efter Eriks kalas hade jag inte sett Ivan.
En kväll när jag klev in genom dörren mötte mamma mig i hallen.
En ung herre var här och sökte dig. Stilig, men lite orolig, tyckte jag.
Jag förstod direkt och slog hans nummer i mobilen, stängde dörren om oss i köket.
Hej, det var jag som var där. Erik är sjuk och behöver penicillinsprutor… Kan du komma?
Jag kommer direkt!
På vägen köpte jag allt till sprutorna. Erik sken upp när jag kom, svettig men med glittrande ögon.
Du minns väl att jag har trygga händer? sa jag till den ängslige pojken.
Han blundade hårt, och sen utropade han glatt att det knappt gjorde ont.
Ivan betraktade mig som aldrig någon sett på mig förut. Jag rodnade, hjärtat slog hårt. När han skjutsade hem mig sa han:
Elsa, vill du gå och fika med mig någon dag? Vi hann ju aldrig prata sist.
Gör du det bara för Eriks skull? Det behöver du inte. Jag skulle hoppas, men du kan aldrig älska mig. Jag… jag är för stor.
Men du är inte tjock, Elsa. Du är mjuk, varm och godhjärtad. Barn luras inte. Erik gillar dig. Och det gör jag också. Jag tror vi kan skapa något tryggt tillsammans.
Men om Eriks mamma kommer tillbaka?
Hon kommer inte. Hon har skickat in skilsmässopapper och gett upp vårdnaden. Hon har gift sig där borta. Erik är min, bara min. Vill du gå ut med mig?
Ja, svarade jag, alldeles enkelt.
Det finns någon för oss alla, någon som är vår andra hälft. Utan dem går det inte, även om de inte ser ut som på bild. Men ibland går man förbi varandra ändå, för man ser inte den släkta själen. Men kärlek det är kanske just det som gör att man ser en svan i den anklike, en öm och älskande själ också i en kraftigare flicka. Den enda, just för den andre.
